Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1866, sida 1

ELLAAA AA timmar. 400 af edsförbundet eller kantonerna anställda instruktörer arbeta på detta område. Statens och de enskildes utgifter för ändamålet kunna anslås till årligen 8 millioner francs, hvaraf 413 mill. för den egentliga instruktionen. Häraf låter sig uppställa följande intressanta resumå: Hvarje yngling måste å statens vägnar genomgå 10,000 skoltimmar; ungerär 10,000 skol-, kyrkooch militärlärare äro härför i verksamhet; den årliga omkostnad, som de nämnda bildningsområdena kräfva, uppgår till inemot 30 mill. francs. Ledaren af och herrskaren öfver detta kulturarbete är staten. Men ingripa dessa verksamhetsriktningar behörigtihvarandra? Nej. Hvad gör skolan? I andlligt hänseende har hon endast menniskan och den kristne för ögat, men förgäter helt och hållet medborgaren. I undervisningen, som hon utdelar, talas intet eller högst litet om borgerliga inrättningar och borgerliga pligter, aldra minst om den högsta medborgerliga pligten: den att försvara fosterjorden. Att och hvarför ynglingen måste blifva krigare, hvarför han bör öfva sig i vapnens bruk, hvarför ordning och lydnad äro nödiga; att allt detta icke är lek, icke liebhaberi, icke begär från öfverhetens sida att trakassera — om allt detta lemnar vår officiella skola alldeles ingen undervisning. Kyrkan godtgör ingalunda hvad skolan försummar. Kyrkan lärer väl de tio Guds bud eller Israels folks lagar, men icke grunddragen af våra egna lagar; hon predikar kärleken till Gud och nästan, men om kärlek och hängifvenhet åt fäderneslandet talar hon icke: hon prisar vår frälsares offerdöd såsom den högsta moraliska handling, men eldar till död för fosterlandet gör hon på intet sätt. Och likväl läte lärorna om de religiösa och de borgerliga pligterna så väl förena sig! Hela vår religionsundervisning meddelas högligen ensidigt och opraktiskt. Af de 9,000 skoltimmarne användas öfver 2, 100 på en så kallad religionsundervisning, hvars hufvudinnehåll utgöres af bibliska historien, det vill väsendtligen säga Israels solks sagor och historiska öden. Dessa omtalas från Abraham till Herodes, och redogöres noga för Israels folks goda och onda tider, dess goda och dåliga herrskare. Vi göra således ett annat folks historia till föremål för vår kult, medan vi blott i förbigående och nästan så godt som icke hehandla vårt eget folks historia med dess ljusa och mörka tidskiften, med våra förfäders storverk och svagheter. Ar det icke sorgligt, att vår theologi under 18 århundraden icke vetat förskaffa vår kult ett ändamålsenligare innehåll? För den kroppsliga utbildningen göra skola och kyrka intet. I tio långa år arbetar skolan på andens bildning; kroppens vårdslösar hon alldeles. Det uppvexande barnet genomgår i kroppsligt hänseende ganska många skeden. Dess tillstånd i den spädare åldern är sömn eller rörelse; i vakande tillstånd hvilar ett friskt barn aldrig. Med det 6:te lefnadsåret inblandar sig skolan i barnets utveckling och pålägger det plötsligt 5 skoltimmar, 3 om förmiddagen, 2 om eftermiddagen. Detta är oförnuftigt. Och dertill kommer, att skolrummen ofta äro qvafva och mörka, samt skolbänkarne högst oändamälsenligt inrättade. TI stället för att bibringa eller åtminstone sjelf följa de enklaste helsoreglor, handlar skolan i öppen strid med dessa. Af gymnastiska öfningar knappt ett spår. Den fria leken och efterhand den systematiska gymnastiken, utgående på en likformig utveckling af alla kroppsdelars muskelkraft — af allt detta vet skolan intet. Det är ett stort misstag, att yrkesarbetena i hemmet ersätta de systematiska kroppsösningarne; aldraminst är detta sallet med åkerbruket. De första arbeten, som landtarbetarens barn måste förrätta, äro arbeten i böjd ställning, såsom nedläggning och upptagning af potatis, hvarefter följa flåhackning, mejande, tröskning o. s. v. allt förrättningar, som mer eller minA AT SKENET VER Barndomens bekymmer ligga mest på ytan. Tiden helar dem och de lemna intt Ben Man AA A PLV 1