Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1866, sida 1

för trapporna, och barnröster muntert klinga. Det var ett stort gammalt hus — tre gånger för stort för oss — och vi hade hela för oss sjelfva. De flesta af vindsrummen voro öde; och jag kommer väl ihåg hvilka förträffliga lekplatser de utgjorde om dagen, och hur vi fruktade att gå sörbi dem sedan det blifvit mörkt. Deruppe fingo vi, till och med då min fader var hemma, stoja så mycket vi behagade. Vi voro tre — IIilda, Jessie och Barbara. Jag är Barbara; och den dag, som gaf mig lifvet, lemnade oss alla moderlösa. Vår fader hade icke gift om sig. IIans hustru var hans enda kärlek, och då hon var borta, tycktes det som om sjelfva förmågan att älska blifvit honom fråntagen. Deraf kom sig att vi, från vår spädaste barndom, endast voro lemnade åt en trogen tjenarinna, som skämde bort oss af hjertans grund och trodde, att vi, liksom kungen, icke kunde göra någonting orätt. Vi kallade henne Goody; men hennes rätta namn var Sarah Beever. Vi tyranniserade henne naturligtvis; och hon älskade oss endast ännu mera för vårt tyranni. Hennes kärlek var emellertid den enda vi hade och, förståndig eller oförståndig, skulle vi i sanning varit fattiga den förutan. Vår faders namn var Edmund Churchill. Han härstammade från en god familj, hade fått en akademisk uppfostran och förslösat, sades det, en ansenlig förmögenhet i sin ungdom. Då han var nära medelåldren, gifte han sig. Min moder var icke rik — jag har aldrig ens hört, att hon var vacker; — men han älskade hennc