mycket blek, men hans anletsdrag uttryckte lugn och beslutsamhet. Han gick stadigt genom matsalen och inträdde i sitt sofrum, hvars dörr han stängde efter sig. Alma hade stått obeslutsam. Hennes första tanke hade varit att skynda fram till fadern, men det bestämda uttrycket i hans ansigte hade hejdat henne. Nu var det för sent. Hon smög sig efter en stund fram till hans dörr och lyssnade, men tystnaden derinne förkunnade att han redan hade begifvit sig till hvila. Först nu uppsökte äfven Alma sin bädd, der drömmens blida genier snart förjagade oron från hennes hufvudgärd. Den så mycket fruktade Lördagen hade inbrutit. På Gjörwells kontor herrskade den vanliga verksamheten, och köpmannen sjelf satt blek och allvarlig framför sitt skrifbord. Hvad beslut hade han fattat under sin ensliga uttlykt och under nattens tysta timmar? Ingen har någonsin fått veta det, men oaktadt han inom några timmar väntade den katastrof, som skulle krossa hela hans existens, uttryckte hans yttre ett lugn, som dock kunds förliknas vid lugnet före orkanen. Endast hvarje gång någon person inträdde på kontoret förrådde en lätt darrning den förfärliga oro, som gnagde hans inre. Alma hade ej ännu sält träfla honon, ty han hade intagit sitt chokolad ensam, på sitt rum. — Hon afvaktade med otälighet frukosttimman, för att då qvarhålla honom hos sig ända till Ganas ankomst. Men äfven denna gång lät köpmannen helsa henne, att göromål hindrade honom att infinna sig. — Alma begaf sig således ned i trädgården, med hjertat uppfy ldt ar hopp och fruktan, samt kastade mången väntansfull blick genom de öppna glasdörrarne in i sa longen, der hon visste att mötet mellan hennes sader och Gana skull: ega rum. Omkring klockan half elfva öppnades åter dörren till kontoret. — Köpmannen spratt till, en kallsvett betäckte hans panna, men då han vände sig om i sin skrifstol, stod --Gana framför honom. Gjörwell betraktade öfverraskadiden unge man