m hjelp jag erbjuder honom utan uppfyllandet af m gammal förpligtelse, ty min far var dock strängt aget hans gäldenär. — Mod, min älskade, jag känner att allt skall gå väl! — Giulio, du återger mig hoppet, sade Alma med innerlig rörelse och räckte honom sin hand, — min tacksamhet är lika stor som min kärlek. Gana kysste den lilla handen och återtog: — Sedan din far återfått sitt själslugn, och ag, som jag hoppas, vunnit hans hjerta, tillåter lu väl att jag för honom yppar min kärlek till lig? Jag vill ej begagna mig af tillfället i morgon, let vore ogrannlaga, men — om några dagar — — — Du är alltid lika ädel och finkänslig, min Giulio, och nu känner jag mig trygg för min fars räddning. Gör som du vill, jag litar fullkomligt på ditt omdöme. — Nu äro vi framme hos Lucy; farväl, min vän. Tack, tack, detta samtal har återskänkt mig lugn och tillförsigt! Ännu en handtryckning och den hulda flickan försvann i den gamlas koja. Först sent på aftonen återkom Gjörwell från sin utflykt och begaf sig genast till kontoret, der han satte sig att arbeta. Almas oro för fadern hade hindrat henne från att gå till hvila, och hon ville träffa honom för att om möjligt ingifva honom hopp och tröst. — Men förgäfves smög hon sig till kontoret. Dörren var stängd, och hon vågade ej klappa på, ty hon visste att fadern ej ville störas då han stängde sig inne. Hon lyssnade med återhållen andedrägt vid dörren, men hon hörde ingenting, och slutligen måste hon begifva sig tillbaka till sitt rum, der hon likväl ej gick till hvila utan inväntade det ögonblick, då Gjörwell skulle begifva sig till sitt sofrum. Men timma efter timma förflöt, och ännu satt köpmannen qvar på sitt kontor sysselsatt med att skrifva. Fram mot morgonen hörde Alma likväl faderns steg i trappan. Hon öppnade sin dörr på glänt för att uppfånga åtminstone en skymt af hans ansigte. Köpmannen var