Gana hade afhört henne uppmärksamt. Han cände redan, som vi veta, Figueras afresa och köpmannens förlägenhet, men den nattliga expediionen föreföll honom besynnerlig, just genom dess omedelbara följder. En plötslig misstanke att Figueras plundrat köpmannen på den i brefvet omnämnda summan och sedermera flytt uppstod ett ögonblick hos honom, men han förkastade den genast, så mycket heldre som köpmannen ju sjelf hade sagt sig gilla skälen tör spanjorens afresa. — En sådan man som Figueras kunde ej vara en bof. — Han svarade emellertid: — Lugna dig, min älskade. Jag känner redan orsaken till din fars oro, men innan klockan elfva i morgon förmiddag hoppas jag hafva skingrat den. O, måtte du lyckas! Men huru kan du veta — — — Den ädle Figueras underrättade mig i ett bref före sin afresa om allt. — Din far har drabbats af en stor förlust. — Min aning har således inte bedragit mig. Men hvarför har han inte sagt mig det? — Du måste deri endast se ett bevis på din fars ömhet, som vill bespara dig hvarje bekymmer. — Huru litet han känner sin dotter! Jag är stark, och jag skulle ha uppbjudit allt för att trösta honom. Men är du förvissad att detta är enda orsaken till min fars dysterhet? Huru kan en penningeförlust gå honom så djupt till sinnes? — Denna penningeförlust kunde förorsaka hans ruin, och du anar ej hvad detta vill säga för en köpman, hvars stolthet är hans kända soliditet. Jag ämnar begagna detta tillfälle och uppbjuda allt för att försona honom med min fars minne samt derigenom få rättighet att bistå honom. — Men tror du verkligen att min stolte far skall antaga din hjelp? — Den drunknande, så stolt han än må vara, griper efter ett halmstrå, och föröfrigt är det ej