Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1866, sida 2

an blifva möjligt, äfven när fråga är om ett vida indre behof. En utväg fanns likväl för jordbrukaren att göra g temligen oberoende af den inhemska penningevarknaden, nemligen att associera sig och bilda ypotheksföreningar, hvilka genom sin vidsträ e kredit kunde hoppas att med framgång väna sig till den utländska penningemarknaden. Detta kedde, och gick förträffligt, så länge räntan stod id sin vanliga låga ståndpunkt på Hamburgs börs ch förtroendet till de svenska papperen fortfor att ara godt. Men sedan 1857 års stora kris hade ifvit räntan på Europas flesta börser en stark och emn impuls till äfven svenska staen för sina jerny ingar hade uppträdt om konkurrent på de utländska penningemarknaerne och våra hypotheksföreningar der börjat oferbjuda hvarandra, så började efterhand, förlåtligt og, ett visst misstroende att uppstå hos utlänninen till Sverges förmåga att i längden kunna holorera sina oupphörligt utan mått och hejd ökade örbindelser. Staten blandade sig nu i spelet och änkte att besegra misstroendet genom att bilda n allmän hypotbeksbank, som erhöll dess undertöd med en särskild grundfond och som derefter nsam tilläts att upplåna penningar utomlands, för tt sedan fördela dem emellan föreningarne, efter schof och tillgång. Äfven detta gick för en tid. Men landets kredit hade nu blifvit vacklande. Staen fortfor det oaktadt att upptaga nya lån för äggningarne. Kom så det amerikanska nbördeskriget, hvilket drog oerhörda penningekavitaler n alla Europas länder till den så loccande fondmarknaden i Amerika, till Österlandet ör bomull, jernvägsanläggningar i Indien m. m. ch till England, hvarest oupphörligt bildades nya ;ch lockande aktieföretag, omfattande med sin rksamhet alla jordklotets delar, hvarjemte samidigt upptogos åtskilliga större statslån af de euopeiska regeringarne. Allt detta vållade räntans ortfarande stegring på Europas samtliga börser, wilken slutligen i sin ordning medverkat till den a kris, hvilken nu rasar med en aldrig förr sedd ftighet i England, och hvars verkningar sträcka snart sagdt till hela den kända verlden, med mdantag endast af Frankrike, hvarest räntan ännu ir billig. Under sådana förhållanden, hvilka yterligare invecklats och försvårats genom det i föriden månad utbrutna stora kriget på Europas fastand, och hvars omfång och följder ingen dödlig nu kan förutse, så kan man ingenting annat föreaga här i landet, än söka inskränka det allmäns och den enskildes utgifter till det minsta möjiga; ty stora anledningar förefinnas till den frukan att 1857 års kris var en bagatell mot den, som nutinträdt, helst som den omöjligt låter sig beseas genom samma palliativer, som då, eller utändska statslån. Men icke må man föreställa sig att förhållanderne skulle hafva i minsta mån gestaltat sig annorlunda, om det hade lyckats proecktionistsystemet att segra vid den nyssförflutna riksdagen. Dess tid är ohjelpligt förbi och skall aldrig ånyo uppstå till nytt lif för att förrycka de stora framsteg, som vi se framför oss i alla riktningar, och om hvilkas verklighet den nu pågående stora industri-utställningen talar hela volumer. Hvarken utländska lån, eller ett nytt banksystem, som ville afskassa privatbankerna, för att i dessas älle upprätta åtskilliga nya filialkontor af riksbanken, utom de redan befintliga i Göteborg, Malmö och Wisby, icke ens några jordbruksbanker, hvilka föröfrigt äro rent af omöjliga att åstadkomma af sådan beskaffenhet, som jordbrukaren fordrar. d. v. s. sådane, som på en gång gifva långa lån med amortering och tillika kunna nöja sig med en låg ränta, kunna numera medföra en väsendtlig och pålitlig hjelp. Öfverhufvud taget synes krisen nu vilja blifva af den allvarsamma beskaffenhet, at endast tiden så småningom kan medföra bot derpå, genom en allmänt insedd nödvändighet för hvarje medborgare att arbeta och spara. — — — Sedan artikelförfattaren erinrat att mar hos oss i allmänhet ej vårdat sig nog om inbesparandet af något utaf den dagliga förtjensten, fortfar han: -Men hädanefter, sedan bankernas antal så tillvuxit här i landet och allmänheten redan börja vänja sig vid att till deras förvaltning öfverlemna sina besparingar, sedan de numera för dem betalt en i förhållande till sin säkerhet ganska vackein ränta, och sedan en mer än trettioårig erfarenhe fullkomligt stadgat allmänhetens öfvertygelse on pålitligheten af vårt banksystem och försigtigheter amt redbarheten i bankförvaltningen, hvarigenon ida hittills ingen enda svensk bank gått öfver ända, och föröfrigt, om sådant ändå en gång skulle hända, detta likväl aldrig skulle kunna förorsak: allmänheten någon egentlig förlust, utan på sil höjd någon oro oc lägenhet för några dagar knappast veckor; så är det antagligt att detta sät att placera sina besparingar allt mer och mer skal falla allmänheten i smaken och äfven uppmuntr: densamma att verkli a sådane, hvarigenon bankerna komma fortsätta denna nyttiga rö relse, der, hvarest de egentliga sparbankerna bör: upphöra med sin. Tyvärr är dock just denna bankernas rörelse gren en verklig nagel i de skuldsatte jordbrukar nes ögon; ty bankerna kunna å sin sida föga tjendem, hvilka behöfva både långa lån och billi; änta, och det skall derföre ingalunda förvåna oss just med anledning af Nya Dagligt Allehandmeranämnde artikel, om vi till nästa riksdag finge bevittna en ordentlig stormlöpning mot det nuva rande privatbankssystemet. och man får derför vid de snart förestående riksdagsmannavalen verk ligen se upp, att icke välja deciderade motstån dare till detsamma. Vi tro oss ega rätt goda skä till denna varning, ty det är en ganska allmän ön skan och afsigt bland jordbrukarne att söka fi hjelp af riksbanken och dess tillämnade filialer ehuru sådant ändå aldrig i någon betydligare må: skulle kunna gå för sig; men man vet hur det är tt den drunknande icke drager i betänkande at OMEGA ÅU UIRhi1— i B