Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1866, sida 1

— Med dessa ord gick han ut i trädgården och tog långsamt vägen bort mot Almas kiosk. XVI. Fader och dotter. Askmoln. En vän. Förhoppningar. En pinsam natt. Försoning. Slutet. Alma hade emellertid som vanligt tillbragt förmiddagen i ensamhet under fåfänga försök att förkorta tiden, hvilken aldrig förr hade förefallit henne så lång. Hon räknade minuterna till den timma, som hennes fader hade bestämt för sin hemkomst, ty hon ville nödvändigt träffa honom tör att få ett slut på den pinsamma oro, som plågade henne. Då klockan slutligen visade nära fyra, skickade hon Dido upp till boningshuset för att efterhöra om köpmannen hade återkommit. Hon satt nu på ottomanen och afvaktade otåligt hennes återkomst, då hon plötsligt hörde en mans fasta steg i portiken. Hon sprang genast upp, ty hon igenkände sin efterlängtade faders steg, och skyndade mot förhänget vid ingången, hvilket i detsamma drogs undan, och Gjörwell inträdde. Med ett glädjerop kastade Alma sig i hans armar. Sedan det första glädjeutbrottet var förbi, lade den unga flickan sina fina händer på faderns kinder och betraktade honom uppmärksamt, i det hon sade: — Grymme far, hvilken ångest du beredt mig; hvarför har du inte låtit se dig på hela dagen? Köpmannen, som alltjemt höll henne omfamnad, betraktade med en obeskrifligt smärtsam känsla sin dotters älskliga, leende ansigte och dessa herrliga, blå ögon, som nu så kärleksfullt strålade emot honom. — Mitt dyra barn, jag lät ju underrätta dig att vigtiga göromål hindrade mig att komma till dig före middagen, svarade han, Alma märkte nu den förfärliga förändring,