Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1866, sida 2

riatlon at YPPPerhHgå ångmacminel, I HVIIKAS ändamälsenliga konstruktion och tillverkning svenskarne excellera. Hos oss, som tillverka en sådan myckenhet sjö-ängmachiner, har jag ej sett dem ändamålsenligare, bättre eller vackrare, än här. Den monitor jag här sett besegrar sannolikt, en mot en, allt hvad vi bland våra sjövapen skulle hafva att sätta deremot; det vissa är, att arbetets utförande hos oss icke kunnat öfverträffas. Utförarens skick-ls lighet täflar med uppfinnarens snillrikhet. Båda äro svenskar. Det finnes ingen sanning i hvad jag hemma så otta hört upprepas, att det är med hjelp ar våra landsmän som de svenska faktorierna nu så väl bearbeta sitt jern; åtminstone har jag besökt de flesta och icke träffat någon. Sverge är icke i saknad af inhemska, skickliga smeder, jernarbetare och mekanici, utan eger äfven snillen bland dessa yrkesmän. — — — I fortsättningen af brefvet prisar vår resenär svenskarnes sinne och talang för musik, talar om Sverges sköna hufvudstad och nämner äfven några ord om vår representationsförändring: Denna högst vigtiga förändring, yttrar han, försiggick i det hela med en sans och ett lugn under striden, som mer än ord uttalar den ståndpunkt, hvarpå denna energiska nations sjelfständighet grundar sig. Han skrifver vidare: Konungen, som genast vid tillträdet till regeringen genom sina personliga egenskaper tillvann sig nationen, eger nu dess tillgifvenhet i fullaste mått. Jag har, sedan jag lärt känna språket, äfven lärt känna folket; detta har, liksom alla nordboer, en såsom det synes lugn och trög yta, men eger mycken inneboende spirit, hvilken de gerna upplifva, äfven med sådan som flytande kan intagas; denna sednare böjelse är dock i aftagande, hvilket bäst bevisas deraf, att de brott, som vanligen åtfölja dryckenskapen, äro uti icke obetydligt aftagande. När man undantager denna böjelse hos jord-, grufoch fabriksarbetare, sjöfolk samt krigsfolket, hvilka utgöra massan af nationen, så är fosterlandskärleken obestridligt den dominerande. Ingen annan nations historia är, med hänsyn härtill, vackrare än den svenska. Ingen nation har med lika enighet underkastat sig uppoffringar och försakelser af alla slag, samt kämpat med sådant mod, så ihärdigt och tappert, för bibehållande at sin sjelfständighet, som denna. Och dock är folket, så väl till utseendet somi verkligheten, det godmodigaste man kan tänka sig. Ett hädangånget snille af detta folk — har man sagt mig — skall hafva yttrat: Att svensken är trög, full af hetsigheter. Den mannen synes hafva kännt sitt folk; ty uti intet annat land ser man arbetaren gå trögare till sitt arbete, än här; men sedan arbetet blifvit väl börjadt, torde ingen i andra länder med så ihållande ansträngning och ifver bemöda sig att öfvervinna svårigheterna. Jag har aldrig sett så ihärdiga och outtröttliga smeder, stenbrytare, timmermän, jägare och skidlöpare, som här; man förargas att se deras tröghet vid arbetets början, men det dröjer ej länge förrän förargelsen öfvergår i förvåning öfver arbetarens stigande liflighet, i mån som arbetet fordrar ansträngning och svärigheter derunder uppstå. Allt arbete behöfver uppmuntran; gif sådan åt en svensk — och du är säker på att så mera utfördt, än du kunnat vänta dig. Kroppslig, affliktiv bestraffning är numera i landet bannlyst; dödsstraff äro i vissa fall bibehållna, men förekomma rätt sällan. Qvinnan eger nu lika arfsrätt med mannen; hon kan efter 25 års ålder förfoga öfver sig sjelf och sin förmögenhet, hon kan äfven nu på stat utnämnas till åtskilliga för henne passande tjenstebefattningar och eger rätt att vid universiteten aflägga prof på förvärfvade insigter i vissa kunskapsgrenar. Pressen är här lika fri som hos oss. De föråldrade skråförfattningarne äro upphäfda och hvar och en får försörja sig med hvad lofligt yrke honom godt synes. Ett friare handelssystem, tullens nedsättning och en jemnare fördelning af skatterna äro nu de frågor, som närmast afbida sin lösning. Jordbrukaren, som har sin långa vinter och korta sommar, synes mig här ilandet för strängt beskattad: han skall underhålla prest, soldat eller ryttare, bygga och underhålla dessas samt barnskolornas bostäder, förse dem med bränsle; vidmakthålla landsvägarna; emot en låg penning befordra resande; aflöna sitt ombud vid riksförsamlingen; dessutom betala en penningeeller sädesskatt till staten, kyrkan och kommunens fattigförsörjning. Detta oaktadt är den idoge, nyktre och sparsamme bonden i allmänhet välbehållen, till följe af sina små behof, sitt tarfliga lefnadssätt och sin skicklighet att med få och enkla medel förfärdiga egna behöfliga redskap så väl för sin körsel och sitt jordbruk, som för sina husliga behof. Du skulle förvånas, om du såge, hvilka välgjorda arbeten en svensk bonde, med endast yxa, såg, knif och några borr, kan af trä förfärdiga; han eger gemenligen ett städ, hammare och fil, om ej en smedja: sjelf förfärdigar han alla redskaper, skor sina hästar, gör sina laggkärl. Allt hvad orden och ladugården afkasta, som ej anAm AA FA AM AM — T — ———— — — — mmm — —— Am — D— — — — —