dninininiinnnnnn tiiitEhhhi SSA joren dräjde ännu en stund för att låta honom återhemta sig och understödde honom derefter med verklig sonlig ömhet vid det farliga nedstigandet i ravinen, dit de slutligen lyckligt anlände. Med hastiga steg, likasom för att så fort som möjligt rycka honom bort från det plågsamma minnet, förde Figueras honom derefter tillbaka till den unkt, hvarifrån de låtit negrerna återvända till platån. Men oaktadt köpmannens befallning funno de ej der de båda svarta, hvilka emellertid måste hafva hört det hiskliga dånet nere i ravinen. Efter att hafva hvilat några ögonblick fortsatte de vägen till platån, der de sanno de båda negrerna ligga framstupa på klipphällen och efter utseendet liflösa. De arma varelserna hade i sin vidskeplighet trott att det varit bergets andar, som åstadkommit dessa förfärliga ljud, och de väntade i hvarje ögonblick någon hisklig uppenbarelse, som skulle föra dem, Gud vet hvart. Naturligtvis trodde de att de båda herrarne redan voro för hin i våld, och då Figueras började ruska på dem, betraktade de honom som ett spöke. Slutligen vågade de resa sig upp, då de äfven hörde sin husbondes röst samt sågo herrarne stå lifslefvande bredvid sig. Öfver de månbelysta branterna företogs nu återvägen till slupens landningsställe, men under hvilka himmelsvidt olika förhållanden mot för några timmar sedan! Gjörwell och Figueras gingo tysta bredvid hvarandra, medan negrerna följde dem med ett hemskt, vidskepligt misstroende, som de ej ännu hunnit besegra. Återmarschen gick betydligt fortare, emedan nattens otaliga ljus klart upplyste hvarje klyfta, hvarje brant. Allt tydligare hörde de bränningens eviga suckar mot strändernas klipphällar, allt friskare kändes nattvinden, ju mera de nalkades kusten, och slutligen uppnådde de båten, hvilken de funno välbehållen rida för dyningen, medan den qvarlemnade negern snarkade på en af tofterna. Utan dröjsmål lade de ut, och innan kort sågo de långt bakom sig de