gad att spanjoren varit nog lycklig att finna hvila efter nattens uppträden. IIan ämnade nu uppgöra ett öfverslag af alla sina disponibla tillgångar, för att tydligt se huru stor summa han behöfde. — men det band han måste lägga på sig sjelf i sina biträdens närvaro föreföll honom pinsamt. Han förmådde ej arbeta med sin vanliga lätthet; hans oro vaknade åter och tilltog med hvarje sekundknäpp af vägguret öfver skrifbordet, och nu ihågkom han äfven att han snart skulle träffa sin dotter vid frukosten. Ilan ville ej återse henne förrän han fått en fullkomlig visshet om sitt öde, han hade ej styrka att möta hennes klara, sorgfria blick. Han måste ut och i rastlös verksamhet döfva det tilltagande qvalet i sitt inre. — Men först ville han träffa Figueras för att låta honom uppsätta den tablå han önskade. Slutligen ringde han och sade till den inträdande slafven: År mr Figueras uppstigen ännu? — Inte veta, massa. Dörr vara stängd, — inte sett honom. — Gå och bed honom vara god och komma hit. Jag önskar tala med honom så fort som möjligt. Slafven skyndade bort, och köpmannen började gå fram och tillbaka på golfvet. Hans oro var nu så synbar, att de båda kontoristerna utbytte en blick af förvåning. Slafven iterkom snart och sade: — Massa Figueras vara utgången. Inte finnas i sitt rum. — Sök honom då i trädgården, och om han inte finns der, så meddela honom min önskan så snart han kommer hem. — Ja, massa! Gjörwell satte sig åter, öfvertygad att Figueras hade företagit en promenad, och att han snart skulle återkomma. Men tiden förflöt och slutligen mderrättades köpmannen att hans dotter väntåde wonom vid frukostbordet. (Forts.)