hela hans existens, ty om han ej kunde anskaffa den erforderliga summan, skulle hans öfriga fordringsegare äfven tillströmma, och då återstod honom endast att göra konkurs. En blitvande realisering under nuvarande konjunkturer skulle knappt betäcka skulderna, och i stället för att vara en förmögen man skulle han då stå som en bedragare. För köpmannen, som alltid satt sin stolthet uti att punktligt uppfylla sina förbindelser, var denna tanke outhärdelig, och han vred sig som en mask på sitt läger, ty han såg ej den minsta utvä ig till räddning. Vissheten om de ofantliga skatterna på Five-Islands hade äfven under de sistförflutna dasarne afhållit honom från att göra några vidare försök att anskaffa penningar, och nu hade han blott två dagar på sig. Han tänkte på Figueras yttrande: Ni skall bli räddad, jag ger er mitt hedersord derpå, — men äfven spanjoren hade ju sett de förhoppningar tillintetgjorda, hvarpå han byggt detta yttrande. — Han insåg således att han var oåterkalleligen förlorad, ty med hans kännedom om förhållandena inom detta lilla samhälle, visste han att det var omöjligt att på denna korta id anskaffa en så betydlig summa i kontanta medel. Han beslöt emellertid att ännu en gång försöka det omöjliga; — döden återstod honom ju ultid såsom det sista medlet att ej sjelf behöfva evittna sin vanära. Denna tanke ingaf honom ett hemskt, förlärande lugn, och han klädde sig samt begaf sig till kontoret. Den förflutna nattens själsskakningar hade mellertid qvarlemnat så synbara spår i Gjörwells msigte, att de bäda kontorsbiträdena nästan förkräcktes, då de helsade sin principal. Köpmanrens allvarliga ansigte var likblekt, rynkan mellan jgonbrynen djupare än vanligt, och blicken från ans ögon var kall samt genomträngande som en värdsklinga. Han såg sig omkring efter Figueras, warefter han satte sig vid sitt skrifbord, öfverty