sswB—0nt (RR ARR RN SPr Na RTR TR TRR RRD LAR inlade deruti den märkvärdiga urkunden och kartan, hvarefter han åter satte skrinet i byrån, tillslöt den och lade nyckeln på skrifbordet, hvarvid han äfven inlade i sin plånbok de båda bref han nyss skrifvit. Han hade gjort alla dessa förberedelser med ett nästan onaturligt lugn, hvilket erinrade om en automats mekaniska rörelser. Ännu en gång såg han sig omkring i rummet, likasom ville han säga ett sista farväl till alla dessa föremål, som blifvit honom så kära, hvarefter han påtog sin hatt och öfverrock, tattade sitt knyte, släckte ljuset och aflägsnade sig tyst som en ande. — ågra ögonblick derefter syntes hans höga gestalt vid den sjunkande månens sken skrida öfver gårlen och ut på gatan, hvarefter han försvann i riktning åt Carenagen. Solen hade redan för ett par timmar sedan sålt upp och allt var redan lif och rörelse i stalen, då Gjörwell inträdde på sitt kontor sednare in vanligt. — De första timmarne efter sin hemkomst från den nattliga expeditionen hade han ej kunnat få en blund i sina ögon, men fram på morsonen föll han i en slags dvala, som likväl ingaunda styrkte honom, ty i drömmen hägrade med n förfärande tydlighet de scener han nyss uppefvat. Han utstod åter alla den besvikna förnoppningens Tantaliqval, och derjemte visade drömnen honom hans förestående ruin. Slutligen spratt nan upp ur sömnen, badande i svett och med värcande hufvud. Han sann att morgonen måtte vara ångt framskriden, ty solen stod redan temmeligen vögt, och han hörde rörelsen i huset och på gaan, men han låg ännu en stund stilla och öfveränkte sin belägenhet. Den svaghet han ådagaagt straxt efter den förfärliga katastrofen hade u försvunnit, och hans vanliga kraft och energi sörjade åter göra sig gällande, ty han förmådde ter tänka redigt. Han betraktade nattens tilldraelse som en ohygglig dröm, och hela hans tankeraft riktades nu på det slag, som hotade att krossa