Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1866, sida 1

mot den klara ethern, i hvilken stortmolnet nu uppstigit och svätvade öfver hans stolta drömmars graf likt en ofantlig baldakin, hvars ena kant månen smyckade med en silfverglänsande rand. Hos spanjoren hade den förfärliga tilldragelsen framkallat en fullkomlig reaktion. Han erinrade sig att detta var den andra gången inom fyra dagar. som han blifvit räddad FHdå en säker död, och han såg tydligt deruti Guds hand. Djupt kände han den nåd, som blifvit honom bevisad, och hvilken han betraktade som en uppmaning att försona hvad han brutit, och med sydlänningens passionerade häftighet omfattade han lidelsefullt denna tauke. Hans kommande lif skulle uteslutande egnas åt försoningen och ängern. — Vid denna fasta, innerliga föresats försvann det besvikna hoppets bitterhet, och han kände ett öfverjordiskt lugn efterträda stormen i sitt bröst. Han blickade upp mot månen, som sväfvade i majestätisk rid öfver hans hufvud, och han mumlade fiera gånger med uttryck af den djupaste andakt: Min Gud! n Gud! In lång stund förflöt under denna tysta scen, som ej stördes af det minsta ljud, ty sjelfva nattvinden tycktes med återhållen andedrägt hafva dragit sig undan i sin håla. Då vände Figueras sig slutligen till sin följeslagare, som alltjemt i stam förtviflan satt på stenhällen. Spanjoren tycktes blifva öfverraskad af att se den annars så kraftfulle mannen i detta svaghetstillstånd, och han betraktade honom nästan med ömkan. — Kom, sennor Gjörwell, sade han med lugn, fast röst, vi ha ej vidare att beställa här, ty det är såfängt att spjerna mot en högre vilja! Köpmannen återkom till sig sjelf vid dessa ord och var nära att yttra en bitter förebråelse, men det nästan öfvernaturliga lugnet hos Figueras hejdade orden på hans läppar, och han reste sig upp, hvarvid han raglade likt en drucken. Span