Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1866, sida 2

KResultatet blef ock att aktierna bortgingo till 1 rdr stycket, inropade af pantinnehafvaren, under det de helt visst betingat ett mångdubbelt pris, derest de blifvit försålda i mindre partier. En liknande affär har åter framträdt, som är, om möjligt, ännu mera sårande för den allmänna rättskänslan, i det ett vågfördt, hypothiseradt parti jernvägsskenor, tillhörande Gellivara bolag, blifvit i Lördags på auktion i Stockholm såldt i en klump, partiet uppgående till 1,840 tons. Det inropades för 99,000 rdr af ombudsmannen i Stockholms Enskilda bank, häradshöfdingen C. J. Djurberg. I Måndagens Aftonblad hade en insändare, som kallade sig Kli!, sästat uppmärksamheten vid denna affär, med särskild hänsyn till betalningsvilkoren, hvilka voro, att hela köpeskillingen skulle betalas kontant inom 8 dagar efter inropet, derrid ins:n riktigt erinrade, det svårigheten att, i dessa tider, uppbringa ett så stort kontant belopp, måste ovilkorligen vålla en försäljning till underpris. Mot denna sanna erinran uppträder Aftonbladets redaktion i Onsdags i eget namn, med den förklaring, att försäljandet af den hypothiserade vågattesten i ett slag kunde hvarken ur laglighetens eller billighetens synpunkt klandras, ty svårligen kan en attest sönderklippas eller på annat sätt fördelas för att utbjudas på auktion. Något hvar har sig bekant — sortfar A.-B. — att rätt betydliga skuldsedlar blifvit sålda å auktionskammaren och ehuru det är sannolikt att 20 reversser, å 1,000 rdr hvardera, försålda i 20särskilta utrop, skulle hafva tillsammans inbringat en större köpesumma, än om en revers å 20,000 rdr i ett slag försåldes, så skulle det vara nästan omöjligt att försälja en revers i tjugondedelar, och skulle säkerligen inbringa ännu mindre än om j densamma, som sig bör, i enlighet med ; dokumentets beskaffenhet, försäljes i ett slag. Hvad beträffar betalningstiden af 8 dagar, .Sså är derom, yttrar A. B:s förf:e, så mycket mindre att säga, som det just jär den vanliga betalningstiden vid förssäljning af värdepapper, och såsom värdei papper torde man med allt skäl kunna betrakta vågattester. Det är för hvarje ärlig man klart att dessa argumenter äro blott en svag ad(okatyr, för att bemantla en tvetydig handi ling. Här föreligger en hufvudsaklig uppgift för såväl egaren af det förpantade godset, som för pantinnehafvaren, nemligen att realisera panten till högsta möjliga värde. Hvarje slags kombination, som afser att vare sig vålla pantinnehafvaren förlust, eller berötva varans egare det belopp, hvartill varan kan realiseras utöfver lånesumman, är en kränkning af annans rätt, om den också är juridiskt oåtkomlig. Frågan är nu om den enda och odelbara vågattesten lagt något hinder i vägen för partiets realiserande i mindre poster? Ingalunda. Det gäller ej heller att sönderklippa denna attest, såsom A. B., så skälmskt anför, utan att fördela densamma, hvilket är en lätt sak, som ofta förekommer. Jemförelsen med realiserande af reverser håller alls ej streck. I ena fallet är det fråga om en stor realsäkerhet, i det andra om osäkra fordringar, dervid en stor revers kan vara mycket litet värd. Men äfven realiserandet af en sådan kan nog så drillas, af den som förstår konsten, att hypothekets inneharvare kan göra en god affär. Mest anmärkningsvärd är dock betalningstiden af 8 dagar, hvilken påtagligen afsett att göra försäljningsbeloppet så lågt som möjligt. Att kalla en vågattest för värdepapper är nonsens. Med de sednare menar man räntebärande papper; det förra är helt enkelt en depositionsattest, som icke ger den ringaste afkastning. Emellertid har affären lyckats förträffligt. Pantinnehafvaren, hvilken, efter hvad man nu tydligen skönjer, varit Stockholms enskilda bank, har för 99,000 rdr inköpt ett parti jernvägsskenor — en serdeles kurant artikel — som, efter vanliga enengelska priser, är värdt 230,000 rdr och derutöfver, hvadan banken härpå förtjenar en vacker summa ). Men här förestår snart en liknande affär. I morgon säljes likaledes i ett slag 63,655 centner stål och jern, tillhörande Högbobolaget. Här har man dock 7 våg-attester, men de ligga såsom hypotek för ett enda skuldebref. Och huru skall man då kunna dela posten? Allt hvad som återstår för låntagarne, yttrar Aftonbladet, med en min värdig Tartuffe, ,är den lärdomen, att de vid låns upptagande gjorde väl uti att utskrifva en revers för hvarje vågattest, hvarigenom pantinnehafvare ingalunda kunna, i händelse af uteblifven betalning, låta försälja attesterna annorledes än styckevis. Ja, den ,lärdomen ha de i behåll, tilllika med en erfarenhet, som lär dem att taga sig till vara för skrymtaktiga långifvare. Pantinnehafvaren har deremot i behåll den reella valutan, men som dock blifvit köpt till pris, som en man af heder ej afundas honom. Vi äro ganska nyfikna att erfara hvilken eller hvilka som här äro pantinnehafvare. Är det enskilda banken nu igen, så bör året 1866 bli mycket godt för bankens aktieegare.