Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1866, sida 1

— Jo, föreställ er, återtog köpmannen, — jag hade knappt börjat nedstiga med mina båda fårskallar i den här välsignade klyftan, förrän vi hörde ett besynnerligt, nästan öfvernaturligt ljud, som skallade från häll till häll. Jag gissade att det var ni som ropade, — men de båda svarta började darra, mumla om ,,Obea) och jag hade verkligen möda att förmå dem fortsätta vägen hit ned. Men ni skulle ha sett deras jemmerliga utseende, då vi hunno fram. Jag kunde sannerligen ej hålla mig från skratt, och ekot, som upprepade det, stegrade deras fasa. Se bara på dem. De båda negrerna erbjödo verkligen den mest jemmerliga och komiska anblick. Deras stora, vidöppna ögon stirrade med omisskännelig fasa. på dessa spöklika klippor, dessa hålor, som öfverallt gapade emot dem, och denna i dunkel höljda klyfta, som utsträckte sig på båda sidor om dem lik en ofantlig graf. ! Gjörwells ord och glädtighet verkade obeskrifligt välgörande på Figueras sjuka sinne. En man, som hyser en brottslig afsigt, kan ej visa denna okonstlade munterhet, tänkte han, hvarjemte han fann negrernas fasa serdeles lämplig för sin plan, och han beslöt att snarare öka än minska denna känsla hos de svarta. Han sade således till Gjörwell så tydligt och långsamt, att negrerna väl kunde uppfatta hvarje ord: — De arma svarta ha ej erhållit samma själsstyrka som vi för att trotsa naturens dolda, hemlighetsfulla krafter, och jag ber er således, mr Gjörwell, låt dem återvända till platån, medan vi begifva oss längre in bland dessa gamla grafvar. Vid ordet grafvar skallrade de arma svartas tänder, och om de endast vågat så hade de genast flytt, Gjörwell, som genast insåg Figueras afsigt att betrygga sig mot hvarje spioneri, svarade lugnt: ) Trolldom.