Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1866, sida 1

— Nå ja, som ni vill, mr Figueras; — derefter fortfor han vänd till de båda negrerna: — gå tillbaka till stenhögen deruppe der jag hemtade er, efter ni äro rädda för de multnade benen i dessa hålor, men lemna qvar kistan och verktygen, och kom väl ihåg att ni infinna er här, då ni höra det skott vi lossa, sedan vi återkommit hit. Begriper ni? — Ja massa, utbrusto båda negrerna ifrigt, och i nästa ögonblick satte de af i fyrsprång uppför stigen, likasom fruktade de att deras herre skulle äterkalla den välkomna befallning han gifvit dem. XIV. Allt närmare målet! Grottan. Sagolik scen. En skymt. Försynens rådslag. Figueras betraktade ett ögonblick köpmannens lugna, nästan leende ansigte, och han kände härvid sina sista tvifvel försvinna. Han nästan blygdes öfver sina dåraktiga föreställningar och sade med stadig röst: — Är ni färdig, sennor Gjörwell? Dessa ord återväckte hos köpmannen den feberaktiga ifver, som hela denna dag efterträdt hans vanliga, beräknande lugn, och i det han lade jernspettet och spaden på axeln, svarade han: — Ja visst, kom, låt oss skynda! De båda männen fattade med hvar sin hand uti verktygskistan och inträngde i ravinen. Genom den väg, som köpmannen påträffat, hade de kommit ned i klyftan på en punkt, som låg betydligt närmare den krökning, der den innehållsrika hålans ingång befann sig. Ravinen började här att sammanträngas, så att de gingo framåt i en fullkomlig skymning. Högt öfver sig sågo de himlen lik ett blått sidenband beströdt af silfverpaljetter, och på båda sidor reste sig de skrofliga, mörka klippväggarne. De otaliga, kringströdda