Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1866, sida 1

i ravinen, och som jag sköt der. Jag kommer ihåg att vägen var besvärlig, men inte så otillgänglig som här. Vill ni följa mig, så lemna vi negrerna häruppe och låta dem hvila sig, medan vi söka återfinna viigen. Angenämt öfverraskad antog Figueras genast detta förslag, och sedan de båda svarta blifvit tillsagda att afvakta herrarnes återkomst, begåfvo de sistnämnda sig ut på sin upptäcktsfärd. Gjörwell följde ravinens kant i vestlig riktning, således åt ett håll, som Figueras ej hade undersökt, och klättrade mellan klipporna med en raskhet, som man ej skulle hafva kunnat tilltro hans ålder. Figueras märkte snart att terrängen här började slutta nedåt, och han följde tätt efter köpmannen, hvilken sväfvade fram likt en skugga i månskenet. De hade redan en stund följt denna sluttning, då Gjörwell plötsligt försvann, likasom hade han sjunkit ned i jorden. Figueras, som trodde att någon olycka inträffat, störtade fram till den punkt der Gjörwell försvunnit, då han nedanför sig märkte en ansenlig afsats, hvilken låg utöfver ravinen och på hvilken köpmannen inväntade honom. — Hitåt, ropade Gjörwell, — nu är jag s ker på min sak. Här är vägen! Figueras klättrade ned, och köpmannen följde nu tätt utefter klippväggen några steg, till dess han kom till en trång remna, i hvilken han utan dröjsmål inträngde. Härifrån förde en visserligen besvärlig, men ingalunda otillgänglig stig ned till ravinens botten, hvilken våra båda vandrare snart uppnådde utan vidare äfventyr. De sågo sig nu omkring. Om denna klyfta föreföll vild under dagen, huru mycket ödsligare visade den sig icke nu vid den nattliga belysningen, som kastade en oviss, blåblek ljusreflex öfver klippbranterna högst uppe, medan sjelfva ravinens botten höljdes af skuggorna från de omgifvande hällarne. Deras tilltagande ifver att hinna till målet