Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1866, sida 1

— Sig snarare ett oemotståndligt. Derför är det desto vigtigare att ej missbruka det. — Hvarje sådant missbruk medför alltid sitt eget straff, och mången bitter erfarenhet har visat att äfven den mäktigaste menniska ej kan spela Försynens roll. Det låg en omedveten hänsyftning i dessa ord, som gjorde ett djupt intryck på Figneras. Samtalet afstannade, och några minuter förflöto under tystnad. Slutligen återtog köpmannen: Vigen blir allt oländigare och vildare man måste vara stenget för att komma fram här. Hafva vi långt qvar till platån? — Endast några minuters väg. Men först der börja svårigheterna, och jag begriper knappast hur vi skola få kistan ned i ravinen. Jag måste uppsöka en tillgängligare väg ned till djupet. — Ja besinna, återtog köpmannen med konstlad glädtighet, att jag ej vill riskera hvarken min egen eller mina slafvars nackar! — Jag litar på min lycka, hvilken på sista tiden visat sig mig bevågen, svarade Figueras, men se der är stenhögen; vi äro nu framme vid platån. Efter ännu några steg hade de uppnått detta kännemärke och stannade, hvilket exempel genast följdes af de båda negrerna, hvilkas krafter blifvit strängt tagna i anspråk under denna vandring. Figueras förde nu köpmannen fram till den del af platån, som bildade randen af ravinen, och under dem gapade den ofantliga klyftan, hvilken föreföll bottenlös, emedan dess nedersta del var höljd af djupt mörker. Gjörwell betraktade några ögonblick det svarta svalget och såg sig derefter omkring likt en person, som söker igenkänna en viss trakt. Slutligen sade han: -Om jag ej misstar mig, har jag för flera år sedan befunnit mig här under ett jagtparti. Jag minns att jag förföljde en get, som flydde ned