Göteborg den 23 Juli. Då Handelstidningen, dervid stödjande ig på alla hittills kända uppgifter från våde preussisk och österrikisk sida, ansett let vara tändnålsgeväret, som gifvit utslaset i de blodiga striderna mellan de båda yska stormakterna, så har denna uppttning af en insändare till Dagl. Alleh:a blifvit kallad , Militärisk materialism, och har ins:n, som tecknar sig O. T., derom skrifvit en lång afhandling, hvari han synes vilja ådagalägga, att det icke är sådana, materiella saker, som vapnen, hvilka afgöra krigets öden, utan den moraliska kraften och andan. Denna förebråelse är oss något oväntad, och skulle det hafva mindre förvånat oss, om man tillskrifvit oss-militärisk idealism, då grundvalen för den militäriska organisation vi förordat, nemligen nationalbeväpning, alltid måste vara den stora moraliska kraften: patriotism. Vi hafva antagit att all militärisk öfning, all disciplin, all s. k. ,militärisk anda, som förslappat denna kraft, blefve mer eller mindre vanmäktig inför en trupp lifvad af den högre hågen och uppblandad med intellektuella krafter, hvilka egenskaper framträda der landets försvar är en allmän medborgerlig pligt, icke en yrkesförrättning hos en derför aflönad kår. Nu finnas de, som ej blott sätta den patriotiska hänförelsen högt, utan anse den vara allt, underskattande vapenöfning, krigstukt och materiel. Detta kunde man kalla militärisk idealism, hvars illusioner, derest det komme till pröfning, snart skulle bära olyckliga söljder. (Italiens ungdom har redan fått erfara detta). Dessa äsigter äro ej våra. Vi anse de materiella vilkoren för krigföring vara af största vigt; de äro de starka muskler, hvarmed äfven den råaste! man slår den svagare enthusiasten till jorden. om vi skola vara trygga om seger; men vi skola ej köpa dem på bekostnad af vår högre andliga kraft. — — — DO O— —-—C — Vi måste alltså ega dem derjemte, — — — — — — — —— Detta är ej materialism, det är blott vanligt sundt förstånd. ,Icke vunno Miltiades och Themistocles segrarne vid Marathon och Salamis till följd af grekernas bättre materiel; icke vann Hannibal slaget vid Canna eller romrarne det vid Zama och sina mångfaldiga andra segrar af denna anledning: utropar hr O. T. pathetiskt. Det kunde skrifvas mycket om dessa få rader. Vare det för tillfället nog att erinra, det grekerna, med all sin patriotiska enthusiasm, hade visst icke vunnit de lysande segrarne, derest de icke, alltifrån ungdomen, varit öfvade i krigiska idrotter och varit i besittning af en mycket god krigskonst, hvilket särdeles framgår af de tiotusen grekers bragder, som åtföljde Cyrus den yngre, och af dem, som bildade Alexander den Stores armk. — Hannibal: kämpade med legotrupper och segrade, genom sin fältherretalang, öfver sjelfva romarne-i deras eget land. När Roms legioner segrade öfver Galler och Germaner, berodde denna framgång väsentligen uppå ej blott den högre krigskonsten, utan just på deras långt öfverlägsna vapen. Förfen talar vidare om Gustaf II Adolfs, Fredrik II:s och Napoleon I:s segrar, hvilka ej skulle -hafva berott på de materiella; vilkor. hvarom här är fråga. — Visst är, i korthet sagdt, att om desse utmärkte fältherrar haft att kämpa mot en fiende med öfverlägsen materiel, så hade de icke deseot vid de många tillfällen då striderna voro ganska vacklande. — Vid Solferino hade fransmännen, men ej österrikarne, refflade kanoner. Sydstaternas förmåga att så länge uppehålla kriget berodde väsentligen derpå, att de på förhand tillansat sig en hufvudsaklig del af unionens krigsmateriel samt sedermera förseddes oupphörligt med de bästa gevär samt Armstrongs-och Witworths-kanoner från England. Alla de exempel förf:n anfört synas oss alltså tala emot hans riktning, att underskatta de fysiska vilkoren för krigföring, hvari krutet, skeppspansaret m. fl. rent materiella häfstänger spela en så utomordentlig roll. Förfen slutar med följande ord: -Att regeringen icke lyssnat till Handelstidningens förslag anse vi ganska välbetänkt, ty armten har sannerligen ej råd att byta om gevär lika ofta som tidningen åsigter. Vi minnas förtjusningen öfver 1560 års gevär; sedermera föll denna och Enfieldsgeväret upphöjdes och rekommenderades; om vi ej misstaga oss, var detta 1864, medan danska kriget pågick. Nu rekommenderas tändnålsgeväret och ett annat, nemligen ,, Henry Patent, hvilket man inbillat tidningen kunna skjuta 15 skott i minuten på 3,000 fot och med fullkomlig träffsäkerhet. Första skytt kunde dock upplyst, att man på en minut icke kan ordentligt sigta och affyra 15 skott, äfven om tiden för laddningen vore lika med 0, åtminstone så vida man bryr sig om att icke låta kulorna utgå i alla möjliga riktningar. Och huru länge blefve ,. Henry Patent modernt? Nästa år rekommenderades kanske ett annat, som sköt 30 skott i minuten! Alla de gamla voro då odugliga och regeringen klandrades för försumlighet att ej akta på tidens tecken. Bättre vore att följa de stora krigsvana nationeri exempel, vare sig fransmännen