Frän Krigsteatrarne. Den officiella preussiska , Staats-anzeiger förklarar sig vara bemyndigad att offentliggöra dokumenter, som hafva afseende på den af Frankrike mellan Preussen och Österrike bemedlade, dock ännu icke till stånd komna tre dagars vapenhvilan. Det preussiska förslaget i ämnet var af följande innehåll: Enär konungen af Preussen icke utan Italiens samtycke kan sluta den föreslagna vapenhvilan, men likväl önskar lemna kejsar Napoleon ett bevis på sitt välvilliga sinnelag, så är konungen, under förutsättning af ömsesidighet, beredd att beordra sina trupper att under tre dagar afhålla sig från hvarje tiendtlig handling mot österrikiska och sachsiska armCerna, och detta på följande sätt: 1) Det område, som ligger mellan preussiska härens nuvarande positioner och Tayafloden, utrymmes genast af österrikiska trupperna; 2) Såväl de preussiska som de österrikiska trupperna, artilleri och transporter inberäknade, förblifva på den punkt der de befinna sig på den dag, då vapenhvilan undertecknas; 3) Iutill vapenhvilans utgång hålla sig prenssarne på 3 mils afstånd från Olmitz; 4) Dresden— Prag-banan hålles fortfarande öppen för provianttillförseln till preussiska hären. — Till svar härpå förklarade sig Österrike beredt att ingå på en tre dagars inställelse af fiendtligheterna, på det att konungen af Preussen må kunna inhemta konung Victor Emanuels åsigter om vapenstilleStånds-förslaget, men finner likväl de preussiska vilkoren för en vapenhvila oantagliga på grund af art. 2, emedan Österrike genom den skulle förpligta sig att döma sydarmegn till fullständig orörlighet, hvarigenom Österrike skulle utsätta sig för en afgjord skada. Österrike föredrager, att en demarkationslinie utstakades mellan österrikisk-sachsiska samt preussiska trupperna, hvilken linie ingen finge under de tre dagarne öfverskrida, men bakom hvilken begge armeerna hade full frihet att röra sig. Såsom demarkationslinie betecknade Österrike Tayafloden från dess källa till en punkt två mil öster om Lundenburg samt derifrån vidare till en punkt två mil nordost om Olmitz mest framskjutna försvarsverk. Österrike tillade den önskan, att rapenhvilan måtte utsträckas äfven till hajrarne och trupperna under prins Alexanders af Hessen befäl. Preussiska regeringen tillbakavisade detta förslag. De sednaste postunderrättelserna från den östra krigsteatern innefattas i följande officiella preussiska meddelanden: Sedan preussiska armåen besatt Lundenburg, har ytterligare bekräftelse ingått på de förra uppgifterna, enligt hvilka en del af den fiendtliga nordarmeen, som efter slaget vid Königgrätz hade flytt till Olmiitz, börjat afmarschera derifrän söder ut. I trästningen vid Tobitschau (nära Olmitz) den 15 dennes deltogo afdelningar af kavalleridivisionen Hartmann, och första armåkå