Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1866, sida 1

mest bizarra former, förrän en förfärlig tanke, frammanad af guldfebern, genomflög spanjorens hjerna. Var det ej tänkbart att köpmannen skulle känna sig frestad att blifva ensam egare till dess: ofantliga skatter, hvilkas tillvaro han nu kände Hvad var lättare för honom än att med de båda slafvarnes tillhjelp undanrödja den besvärlige delegaren och sedermera medelst kartan ensam uppsöka skatten? Hhigueras betraktade köpmannen förstulet, och hans uppjagade inbillningskraft lät honom se ett hemskt och dystert uttryck i hans bleka drag. Denna vansinniga tanke framstod så lifligt för honom, att han med en varsam rörelse lät sin bössa halka fram till ögonblickligt begagnande, hvarjemte han drog sig på sidan om sina tysta följeslagare. Han ångrade bittert i detta ögonblick, att hans kärlek till Alma hade förledt honom att delgifva köpmannen kartan och beskrifningen. Han borde blott hafva visat honom sjelfva urkunden och det funna skrinet samt hållit beskrifningen hemlig som ett slags lockelse och skyddsmedel. : Den minsta lugna eftertanke skulle genast hafva visat honom grundlösheten i hans dåraktigmisstankar, men han hade under sitt stormiga li blifvit van att se menniskonaturen endast från dess mörkaste sidor, och dessutom vet man hvilken makt inbillningen stu i dom kan utofva. Köpmannen, hvars tankar voro riktade åt ett helt annat håll, hade emellertid ej gifvit akt på Figueras besynnerliga beteende att småningom intaga platsen bakom den lilla truppen. Han varseblef det först då negrerna saktade sina steg, emedan de voro osäkra om vägen bland denna labyrint af klippor och stenblock. Gjörwell trodde att Figueras hade misstagit sig om den rätta kosan, och han stannade således i det han utbrast: — Hvad står på, mr Figueras, hafva vi kanske vikit af från rätta kosan?