Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1866, sida 1

— Om ni nu tillåter, fortfor Vigueras i det han åter begaf sig ned till båten, så lägga vi allt hvad vi behöfva i den medtagna kistan och låta tvenne af negrerna bära den till ravinen. — Ni är expeditionens chef och jag er adjutant, sade köpmannen, arrangera således som ni för godt finner. De båda herrarne nedstego således Ater i båten och Gjörwell tillsade tvenne af negrerna att bära spettet och spaden samt kistan med de öfriga verktygen upp på stranden och der afvakta vidare befallningar. Den tredje slafven skulle qvarstanna i båten. Sedan de båda herrarne äfven medtagit åtskilliga småsaker, kastade de sina bössor öfver axeln och begåfvo sig i land efter negrerna, som redan väntade dem på stranden, och några ögonblick derefter satte den lilla truppen sig i marsch inåt ön med Figueras i spetsen såsom vägvisare. Genom den öfverblick af trakten, som spanjoren nyss erhållit från klippan, sattes han i tillfälle att utan synnerlig möda föra sina följeslagare till den gröna dalen och förbi stenpyramiden, som utgjorde utgångspunkten för hans vi dare framträngande. Solen hade redan gått ned, men stjernorna kastade en tillräcklig, ehuru obestämd belysning öfver den vilda, ödsliga trakten, genom hvilken de fyra männen tysta framtågade; negrerna med den stumma, likgiltiga tanklösheten hos lastdjur, de båda hvita deremot nästan öfverväldigade af de tankar, som med förnyad styrka vaknade hos dem, ju mera de nalkades det efterlängtade målet. De passerade nu förbi det runda lavablocket, som Figueras undansprängt, och med en uttrycksfull blick gjorde han Gjörwell uppmärksam derpå. Som läsaren påminner sig, förde vägen bhärefter uppåt, samt in bland kaotiskt kringoräkta klippstycken. De hade knappt inträngt bland dessa ruiner efter fordna naturstrider, der det dallrande stjernljuset och skuggorna förlänade klipporna de