Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1866, sida 1

af lättnad uppnådde de slutligen Carenagen och stego ombord på Gjörvells rymliga och beqvämt inredda båt, hvilken genast lade ut och snart ilade bort öfver det blå, genomskinliga vattnet. Den herrliga attonen, den svala vinden och den sjunkande solens färgbrytningar mot S:t Barths kullar och klippor bidrogo att någorlunda återställa jemnvigten i deras inre, och de emotsägo med lugnare tilltörsigt sitt vigtiga företag. Båda sutto emellertid fullt upptagna af de olika tankar, som vexlade i deras inre. Slutligen bröt Figueras tystnaden och sade till Gjörwell: — Jag förmodar, sennor, att ni fullkomligt känner till den der ön? härvid pekade han bort not Five-Islands bruna klippmassor. — Åhja temligen, ty jag har besökt den flera sånger. — Påminner ni er att i nordostlig riktning an öns hamn finnes en täck däld, som öppnar sig mot hafvet. Om man kunde lägga till der, så behöfde vi ej transportera våra svafvelstuffer så lång väg. — Jag vet inte om denna punkt är tillgängig. Har aldrig lagt till på något annat ställe än hanmen. Men kanske Sambo har reda derpå. — lör på, Sambo, fortfor han till en af negrerna, vet du om det finns något annat landningsställe på Five-Islands än hamnen? — Nej massa, inte veta något annat, svarade Sambo och visade sina hvita tänder. — Men vore det inte skäl att ändå försöka en landstigning vid dälden? återtog Figueras. Vi kunna ju taga ned seglen och försigtigt ro ditin. Cerna, men det kinkigaste blir att finna lenna punkt på kusten: Tror ni er om att utvisa den? — Ja ungefär. Jag skall ta styret och hålla mera upp i vinden, för att sedermera kunna följa mester öns kust. (Forts.)