Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1866, sida 1

denna svaghet, hvarom han var medveten, framkallade hans nuvarande beklämning, emedan han kände att den kunde komma i konflikt med hans redlighet. Men hvad var det värdt att på förhand grubbla öfver denna sak; först sedan skatten väl blifvit förd till hans hem, var tiden inne att bestämma huru man vidare skulle handla. Hans tankegång afbröts nu af Figueras, som inträdde fullt rustad för utfärden. På spanjorens inrådan hade köpmannen, i likhet med den förre, stuckit ett par skarpladdade pistoler i sina fickor. Dessa, jemte hvar sin dolk och bössorna, satte dem stånd att möta hvarje oförutsedd händelse. Figueras var lugn och beslutsam likt en god soldat i farans ögonblick, och han betraktade med en forskande blick köpmannens upprörda utseende. Emellertid hade Gjörwell åter lugnat sig och sade till sin unge vän: — Allt är nu i ordning och ju förr vi bege oss af desto bättre. Ni har rätt; hvarje dröjsmål är pinsamt, är man står så nära målet. Jag är färdig. De båda männen begåfvo sig först ned i trädgården, der de träffade Alma och togo farväl af henne, hvarvid hon önskade dem en angenäm och lycklig resa. På hennes fråga om hon skulle vänta dem till supten, svarade fadern att de troligtvis ej skulle komma hem före midnatten, och med en kyss på pannan sade han henne således god natt. Då Figueras fattade hennes hand ljungade ur hans ögon en sådan blixt, att Alma nästan förskräcktes. Det var det enda tecknet till den triumt han ansåg sig säker om att snart kunna vinna öfver sin obetydlige rival. Derefter togo de håda männen närmaste vägen ned till hamnen. Under vägen mötte de tlera bekanta, som aftonsvalkan redan utlockat till en promenad, och de måste besvara en hel mä förbindliga, men under deras nuvarande sjå stånd odrägliga frågor. Med en gemensam suck