Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1866, sida 1

PFive-Islands med anledning af de rika svafvelstufter, som Figueras der upptäckt och hemfört, samt att han redan samma afton ämnade i sin unge väns sällskap besöka ön, för att sjelf taga de funna anledningarne i skärskadande samt hemföra en mängd olika prof för undersökningars verkställande. Slafvarne, som passade upp vid bordet, underläto ej att med sin vanliga pratsamhet meddela sina kamrater denna ,högvigtiga nyhet, och det väckte således ej någon öfverraskning, då Gjärwell tillsade tre af sina äkrastisasie och pålitligaste slafvar att göra segelslupen i ordning till klockan sex samt medtaga ett spett, spadar, hackor, kofot, hammare, ett par vaxfacklor m. m., samt en någorlunda rymlig kista. De tanklösa negrerna reflekterade ej vidare öfver saken, och på bestämd tid underrättades köpmannen att allt var i ordning. Den afgörande timman hade således slagit, och Gjörwell befallte slafven att gå förut ned till båten samt medtaga hans och Figueras bössor samt öfverplagg, med mera. Han önskade vara ensam några ögonblick och samla sina tankar. Oaktadt den värde köpmannen redan i viss mån hunnit göra sig förtrogen med det sagolika äfventyr, som väntade honom, och hvars lyckliga utgång han numera ej betviflade, erfor han i detta ögonblick en egendomlig, nästan pinsam känsla. Det var en besynnerlig retning, förenad med en oförklarlig beklämning. Det föreföll honom nästan som skulle han begå en straffvärd handling, ehuru han visste att den var fullt berättigad, ty ej det minsta tadel kunde drabba honom derför att han ej meddelat öns styrelse denna hemlighet. Först sedan skatten verkligen blifvit funnen, alag det upphittaren att anmäla det. Dessa skatter voro dessutom icke hans utan Figueras egendom, ehuru han genom sitt förhållande till spanjoren nästan kunde betrakta sig som delegare i densamma. Vi hafva redan nämnt, att ett bland Gjörwells karaktersdrag var hans kärlek till penningen, och