Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1866, sida 1

nando! utbrast köpmannen och betraktade uppmärksamt den stätlige mannen framför sig, hvilken underbar slump! Detta är således den fordne nioårige gossen, som jag så ofta gungat på mina knän! — Men sennor, sade Figueras, jag kan ej minnas att jag hos min far sett en man med ert namn -— — — Det är lätt förklarligt, ty i Spanien kallades jag alltid sennor Rivello. Figueras hade stigit upp vid dessa ord, och med ovanlig liflighet fattade han köpmannens händer samt utbrast: — Då vet jag också hvad som föranledde er och min fars bekantskap. Ni räddade med egen lifsfara hans äldste son, Fernando, från att drunkna, och jag är denne Fernando, hvilken nu tackar sitt lifs räddare. Köpmannen besvarade den unge mannens handtryckning och återtog, synbarligen för att gifva samtalet en annan vändning: — Men nog nu härom, ni inser huru lifligt fortsättningen af er historia måste intressera mig. Fortfar således. Figueras, som vi tillsvidare vilja kalla honom, återtog således efter några ögonblick: — Som ni vet var min far fattig och bodde med sina tre barn, jag, Gaötano och vår syster Carmen, på det gamla slottet Olmero, hvilket nästan liknade en ruin. Carmens födelse hade kostat min mor lifvet, och vi vårdades således af min far och en gammal duenna. Ni inser lätt, sennor, att vår far, oaktadt all sin ömhet för oss, ej kunde egna oss samma uppmärksamhet som en mor. Vår barndom förflöt således i en viss otyglad frihet, som måste inverka på vår framtid. En dag hade jag och Gaötano på en skräpvind funnit en liten kagge utan bottnar, och vi kommo öfverens om att den skulle bli en förträfflig rrumma. Men huru få ett lämpligt trummskinn? Då erinrade jag mig