Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1866, sida 1

— Sennor Gjörwell, sade Figueras med sitt vanliga allvar, nu är tillfället inne att betala min tacksamhetsskuld till er, och rättfärdiga ert förtroende till mig. Ni skall bli räddad. Jag ger er mitt hedersord derpå! -Huru? utbrast köpmannen likblek, hvad säger ni? Skulle det vara möjligt? Och hvem skulle kunna rädda mig? — Äii svarade Figueras längsamt. — Ni?! — Ja. Men för att ni må kunna inse detta, vill jag nu uppfylla mitt nyss gifna löfte och meddela. er min historia. Har ni tålamod nu att egna mig en stunds uppmärksamhet. — Ja, tala, jag hör er, svarade köpmannen, hos hvilken det nyväckta hoppet framkallat en sinnesrörelse, som var djupare än hans nyss ådagalagda förtviflan. Figueras började således: Jag tillhör en gammal, adelig, fordom lysande spansk slägt. Jag är född nära Cadix på vårt fädernegods Olmero, efter hvilket vår familj tagit sitt namn, — Hvad hör jag! utbrast köpmannen lifligt, ni skulle således vara en Olmero? — Ja, sennor, svarade Figueras, förvånad öfver denna häftighet. Skulle ni möjligtvis känna min familj? — Ja, och jag har aldrig glömt hvad en medlem af densamma gjort för mig. Då jag år 1786 anlände till Cadix som en fattig, okänd fremling, lärde jag händelsevis känna en don Gaåtano dOlmero, som sedermera skaffade mig en plats och bevisade mig all möjlig vänskap. Ni är spanjor, se der första orsaken till den sympati jag vid vårt sammanträffande erfor för er. i Hur nära är ni slägt till min fordne vän? — Don Gaötano var min far! — Ah, nu kommer jag ihåg, ni heter Fer