u bragta i oordning af den ojemna terängen och flåsande af den ansträngande narschen öfver de branta höjderne, rörde de ig dock så snabbt framåt, att de österrikike artilleristerna måste lemna sina kanoner sticket ochmed sina hästar rädda sig geom flykten. De flesta af de i batteri stånde kanonerna blefvo tagna; men de,som jort tjenst såsom fältkanoner och som sålane varit förträffligt betjenade, drogos nastigt tillbaka och ordnades snabbt på len närmaste höjdsträckan, den vid Streselitz, för att betäcka återtåget. Höjderna id Lipa hade snart hunnits, och då sågo le preussiska bataljonerna hela den djupa errängen mellan dem och Streselitz uppylld med flyende skarorfi hvita uniformer. in häftig eld öppnades på de flyende, ir hvilkas leder en mängd soldater såzos falla och rulla ned för branten. De tvenne kårer, som kronprinsen riktat not österrikarnes rygg, togo de flyende i lanken. Preussiska artilleriet var skyndsamt till hands och började sin eld från Lipa, men österrikarne bibehöllo det oaktadt sina led och läto icke återtåget urarta till vild flykt. Ett sådant återtåg under sådane omständigheter är lika ärofullt för de österrikiska trupperna som en vunnen batalj. Det preussiska kavalleriet, som icke kunde lemna landsvägen i anseende till skogen vid dess sidor, framkom icke, innan österrikarne hade anländt halfvägs genom dalen mellan Läpa och Streselitz, och derifrån spelade österrikiska artilleriet mot de förföljande trupperna. Prins Fredrik Karl, som ställt sig i spetsen för husarerna och dragonerna, måste lemna dem en stund, för att leda anfallet på österrikarnes nya position, och kavalleriet råkade snart derefter i oordning. Enskilda sqvadroner, enskilda smärre afdelningar, ja grupper af några få ryttare sprängde i vildt anlopp mot det retirerande fiendtliga infanteriet, men österrikarne kastade granater ibland dem, och sjelfva infanteriet, ehuru inbegripet i språngmarsch, vände sig dock om, när ryttarne kommo för nära, och aflossade salvor, som gjorde mången sadel: tom. Ej heller saknades det österrikiska kavalleriet, ehuru det icke förmådde uthärda de preussiska kanonernas förskräckliga eld; men hvar helst det angreps af fiendtligt kavaller utom kanonernas skotthåll, stred det tappert och uppoffrade sig för att betäcka återtåget. Några sdvadroner af 3:dje preussiska dragomegementet råkade under förföljandet på österrikiska kyrassierer, som vände och angrepo. Stora karlar på stora hästar, tillbakaslogo de preussarne och nära nog tillintetgjorde dragonerna, men prins Hohenlohes preussiska ulaner chargerade med fäld lans de österrikiska ryttarne i flanken oah tillbakaslogo dem; hårdt påträngde af ulanerna drogo sig kyråssiererna fäktande tillbaka, då 2iethen-husarer angrepo dem i ryggen. Ett vildt handgemäng uppstod; kyrassiererna slogo tappert omkring sig, men ulanerna nedstucko deras hästar, de lätta rörliga husarerna kringredo dem, och blott tio af de österrikiska ryttarne lära kommit undan utan sår. Österrikiska artilleriets motstånd och dess slutliga ordnade återtåg skördar, såsom förut meddelats, mycket beröm. Återtåget gick dels mot Pardubitz, dels mot! Königgrätz, och man trodde, att österrikiska hären skulle, i anseende till öfversången öfver Elbe, råka i oordning, upphinnas af preussarne och tillintetgöras; emellertid voro sju eller åtta bryggor slagna öfver Elbe, och sålunda kom den retirerande armeen öfver utan alltför stora förluster. Om slagsältets utseende efter bataljen skrifver samme korrespondent bland annat: I skogarne och på den brutna terrängen ligga fallna österrikare och prenssare till ungefär lika antal, vanligen fyra ller fem tillsammans, der en granat brustit, men på öppna fältet och på andra sidan Lipa-sluttningen ligga österrikarne förskräckligt tätt, medan knappt en preussisk uniform är der att se. Hvarhelst oreussarne kunde se sina motståndare är nissförhållandet mellan de fallne genast märkbart. Säden är öfverallt nedtrampad som halm i ett stall; marken är upprifven och på så många ställen urhålkad af granater, att man knappt kan rida 50 steg akt framåt. Stora grafvar uppkastas, i wilka de fallne preussarne och österricarne begrafvas i sina uniformer bredvid warandra. Hvarje graf betecknas med tt träkors, som bär det regementes numner, hvilket de fallne tillhört. Officerarne vegrafvas i enskilda grifter bredvid sitt nanskap. På en punkt af valplatsen berof en preussisk general, med hjelp f sina stabsofficerare, en son, som stuat vid anfallet på österrikarnes högra lygel. Tätt derbredvid lät en soldathutru, som funnit sin mans lik på valplaten, en kamrat begrafva det och hängde ägra ekqvistar på korset vid den enkla vilobäddens hufvud. Derefster satte hon ig ned på grafven och grät bittert, med in makes sönderskjutna pickelhufva il kötet. Hon hade töljt efter honom på lla de långa marscherna sedan fälttågets örjan, utan att finna honom förr än död å valplatsen. Under det man har öfverflöd af underättelser från krigsteatrarne i Tyskland, aknas sådana nästan helt och hållet från