I detta ögonblick framtittade Didos skrynkliga ansigte mellan träden. Klara tårar strömmade öfver hennes färade kinder, och hon skyndade fram till Alma, i det hon utbrast: — Lilla, goda, älskade missus förlåta ju gamla Dido? Med ett ljuft leende räckte Alma henne den andra handen 1 det hon sade: — Tvärtom tackar jag dig, ty du har beredt mig tillfälle att godtgöra en stor orättvisa. Snyftande kysste gumman denna fina, hvita hand. Sedan de ömsesidiga känslorna något lagt sig, hviskade (rana, som alltjemt höll Almas hand i sina: — Således har den ståtlige Figueras ej utträngt Giulios bild ur ditt hjerta? Först vid dessa ord fördes Almas tankar på spanjoren, ett bevis på att hennes första och enda kärlek aldrig hade upphört att vara rotfästad i hennes hjerta. -— Nej, svarade hon leende, jag beundrar denne ädle, ovanlige man, men jag upprepar de ord som du nyss yttrade: vi kunna glömma mycket, men aldrig den kärlek, som vaknat med vår första tanke.— Tack, tusende tack, min älskade, och hvad som nu än må hända, emotser jag framtiden med trygghet, ty din kärlek är min styrka! Qvällsvinden susade sakta mellan trädens blad och böjde lätt deras kronor, likasom nickade de bifall till den unge mannens ord; mellan grenarne framtittade foglarne och uppspärrade sina små runda ögon, i det de höllo sina täcka hufvuden på sned likasom för att lyssna till de båda älskandes röster, och den sjunkande solen slog en krans af brutna strålar omkring deras ungdomliga gestalter. Ämu en stund sutto de sålunda inbegripna i ett at dessa samtal, som för tvenne älskande ära