Skattgräfvaren ). (Romantisk berättelse från Sanct Barthelemy.) Svenskt original af Sigfrid Nyberg. En hemlig aning, som erhöll ökad styrka vid tanken på Rosas plötsliga närmande till henne sjelf på sednare tider, tillhviskade henne äfven att Rosa anat hennes känslor för Gana, och att hon af hämd sökt aflägsna honom ur hennes hjerta. Rosas plan var djerf och byggd på den förutsättningen att Almas sårade stolthet skulle hindra hvarje vidare närmande mellan henne och Gana. Huru nära hade hon ej varit att lyckas! — Alla dessa tankar vexlade blixtsnabbt i Almas inre, medan hon satt der tyst, med nedsänkt hufvud, samt nu fullkomligt öfvertygad om Ganas oskuld. Bittert förebrådde hon sig sitt oöfverlagda handlingssätt mot honom, som nu åter förvärfvat sig hela hennes ömhet, men icke ens för att urskulda sig sjelf, ville hon för Gana yppa Rosas ogrannlaga handlingssätt. Hon upplyftade slutligen sitt hufvud och tårarne glänste i hennes sköna ögon, då hon räckte Gana sin hand och sade med rörd stämma: — Jag har haft orätt, mycket orätt! Kan du förlåta mig det lidande jag förorsakat dig, och hvars spår jag ser i dina anletsdrag? Utom sig af glädje och öfverraskning fattade Gana hennes hand, hvilken han betäckte med kyssar, utan att kunna yttra något annat än afbrutna ord. .