dade sig slutligen att deltaga i deras munterhet. ehuru det ej ville lyckas honom. Alma märkte först nu sin faders förstämning och frågade honom med oro om han ej befann. sig vil. — Det är en småsak, mitt barn, sade han med ett tvunget leende, ridten i går bekom mig ej väl, men jag blir nog bättre till middagen. Jag skall hvila mig på förmiddagen. Almas oro skingrades lätt, ty när man sjelf är lycklig har man svårare att fatta andras bekymmer, och efter frukostens slut begaf den unga flickan sig med lätt hjerta till sin täcka kiosk, hvarvid Figueras med en eldig blick följde hennes försvinnande gestalt. Så snart Alma aflägsnat sig, sade Gjörwell till Figneras: — Jag har något att säga er, Figueras. Vi kunna bege oss till ert rum, så få vi vara ostörda, — Ni förekommer min egen önskan, sennor, ty äfven jag har någonting ar yttersta vigt att meddela er. — Godt, vänta mig då der, medan jag säger till på kontoret att vi vilja bli fullkomligt ostörda. Med dessa ord skiljdes de åt, och Figueras begaf sig till sitt rum. Hans hjerta klappade häftigt, ty det ögonblick nalkades, som skulle fullkomna hans lycka. Han betviflade ej, med sin kännedom om Gjörwells svaghet för penningen, samt den sympati köpmannen visat honom, att han utan betänkande skulle gå in på hans planer. Almas hand skulle blifva det band, som för alltid skulle förena hans och köpmannens intressen. Han lade sin anförvandts dokument på bordet, ty han hade föresatt sig att meddela köpmannen allt för att erhålla hans medverkan, så mycket heldre som han betraktade honom såsom sin blifvande svärfader. Han hade knappt slutat sina förberedelser förrön köpmannen inträdde, och sedan han till