så obeskrifligt ljufva och betydelsefulla; men solen Sjönk allt djupare, och Gana insåg att han måste aflägsna sig. Ännu en gång tryckte han Almas händer till sina läppar och lemnade trädgården, der han under denna korta tid återvunnit sin tro på lifvets lycka. XII. Moln och solsken. IIOtande fara, Ömsesidiga förtroenden, Kompaniskapet. Dagen efter de tilldragelser jag nyss skildrat hade inbrutit. Herr Gjörwells kontorspersonal var redan inbegripen i fullt arbete, och köpmannen sjelf satt tyst och sluten vid sitt skrifbord. Figueras, som under natten redan hade uppgjort planen för sitt vidare förfarande, var denna morgon ovanligt upprymd. Det lätta moln, som vanligtvis skuggade hans panna, hade försvunnit, hans ögon glänste af en ovanlig eld, och stundom öfverraskade man ett leende på hans läppar. Han hade svårt att hålla sig länge stilla på samma plats, och allt detta hade ej undgått Gjörwell, som i hemlighet observerat honom. Vid frukosten, som Gjörwell och Figueras intogo i Almas sällskap, visade sig tydligt den förstämning, som herrskade hos den värde köpmannen, ehuru han synbarligen bemödade sig att dölja den för Alma. Herr Gjörwell var i allmänhet en allvarlig, ordkarg man, men i Figueras och dotterns sällskap brukade hans vanliga köld lemna rum för en vänlig öppenhet. Denna morgon satt han helt tyst, och sedanhan helsat sin dotter som vanligt med en kyss på pannan, yttrade han blott några alldagliga och synbarligen tvungna fraser. Figueras deremot höll samtalet vid makt, berättade om gårdagens utflykt och skämtade med Alma, som å sin sida strålade af friskhet och glädtighet. Gjörwell betraktade de båda unga med en besynnerlig blick och bemö