man Fronprinsens armes anmarsch mot den fiendtliga högra flygeln — 312 armkårer, åt hvilka den sköna uppgiften var törbehållen att afgöra slaget. Medan kikarne sökande riktade sig mot den trakt, der spetsarne af kronprinsens armå måste visa sig, påträngde sig ovilkorligt minnet af Belle-Ålliance och Blächers anmarsch, blott med den skilnad, att prins Fredrik Karl här icke, såsom Wellington, skulle förblifva på defensiven, utan med längtan afvaktade ögonblicket att framtränga. Framemot kl. 1 erhöllo 5:te och 6:te divisionerna befallning att aflägga packningarne och rycka till de truppers understöd, som stredo vid Sadowa. Under hurrarop och tonerna af , Heil dir im Siegeskranz marscherade den brandenburgska kåren förbi H. M:t till striden. Snart fanns intet tvifvel mer om att kronprinsens arm hade uppträdt på slagfältet. Man såg i nordlig riktning kanoneld mot den fiendtliga ställningen och efter någon stund trupper i långa linier avancera på Chlum. Efter kl. 2 uppstego svarta rökmoln från Chlum. Byn brann — ett säkert bevis, att striden om ställningens nyckel var börjad. Verkan häraf gjorde sig snart bemärklig på hela linien. Den fiendtliga elden gaf plötsligt efter, och med uppsuttet manskap kunde våra batterier tramrycka i de ställningar, som så länge gjorts dem stridiga. Kl. ,4 var slaget afgjordt, segern vår, och det återstod blott att genom ett snabbt förföljande draga all möjlig vinst af densamma. Det var under början af österrikarne återtåg som den förut omtalade stora ka vallerifäktningen egde rum mellan å preussisk sida Neu-märkiska dragonregementet, som innehade teten, thäringska husarer, ziethen-husarer, brandenburgska uhlanregementet n:o 11, thiringska uhlaner och 2:dra gardesdragonregementet, samt å österrikisk sida kyrassierregementerna Wrangel, prins Karl af Preussen och Stadion, uhlanregementerna Mexiko och Alexander, tillsammans omkring 6,000 ryttare, som sammandrabbade på ett temligen trångt område. Det lär varit ett i siit slag storartadt skådespel, till hvilket den nyare krigshistorien har få motstycken att uppvisa. Fäktningen var liflig och utföll till preussarnes fördel, dock först sedan preussiskt infanteri ingripit i densamma. Rörande slagfältets utseende och de preussiska vapnens verkan skrifver en korrespondent till Kreuzzeitung: -Ett besök på slagfältet till inemot en half mil från fästningen Königsgrätz måste öfvertyga enhvar om österrikarnes ofantliga förluster. Ett helt batteri blef efter slagets slut funnet på en höjd, hvarifrån det i början hade gjort stor skada. Kanonerna stodo anspända, som om de just varit färdiga att bortköras, men hela servisen med samtliga officerare och alla hästar låg död på marken. En bataljonssalva ur tändnålsgevär synes hafva anställt denna förödelse, och bataljonen hafva i stridens hetta framstormat vidare, utan att lägga hand på denna trofe, enär inga transportmedel ögonblickligen stodo till buds för att bortföra kanonerna. Det var andra framstormande trupper, som sågo batteriet i detta tillstånd. Enskilda punkter af slagfältet, särdeles framför och vid Chlum, erbjödo ett fasaväckande skådespel. Hela leder af österrikiska soldater lågo i en blodpöl på marken, man vid man, likasom på en gång fällda af de dödande kulorna. En Berlinare, som tjenar i 1:sta kompaniet af gardesfysiljerregimentet och deltagit i träffningen vid Trautenau och sic ningen vid Königsg ätz. Esk ningen vid K Fd ou rod konungen fram kade det och räckte åta iljerer handen. 3:dje bataljonen i vårt regimente har lidit de svåraste förlusterna. Det gick med 701 kombattanter i striden och kom tillbaka derur med 400 man. Fanbäraren stupade, men en fältväbel sprang fram och tog fanan samt svängde den i luften. Den tappre fältväbeln, som sedan sårades i bataljen, är uppsatt på förslag till officer. I ,Schles. Zeit. läser man att österrikiska krigsfångar berättat, att de fått order att spara sina hvita uniformer, på det att de skulle se snygga ut vid det väntade intåget i Berlin. Phamnmanano nact