Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1866, sida 3

föranleda ökad fara, var, att prinsen, för att visa sig raskare än han var, också under resan icke t ville kläda sig varmt, såsom omgifningen tillstyrkte. Han svarade då vanligen, att han icke var ömtålig Luften var kall, med blåst, — ett förhållande, som vid åkning mot vinden väl visat sig kunna verka ofördelaktigt på en kraftigare natur än hans. Då Rossi, efterskickad i Stockholm, ankom till Carlskrona och bragte prinsen att medicinera, blet patienten bättre, men hans svåra krämpor fortforo dock alltid, så vidt möjligt förhemligade. Så fortfor saken till dess att prinsen vid Ramlösa fick en så stark absence, att han icke igenkände sin egen broder, hvilken var i hans sällskap, utan tilltalade honom med uttryck att ,han ville göra hans bekantskap. Ett så betänkligt symptom visar, till hvilken grad hans hufvud vär angripet. När han sedermera följde brodren till Helsingborg och der tog afsked af honom, stod han på sjöbryggan, utsatt för den kalla blåsten, och lät icke af Rossis anhållan förmå sig att ens påtaga kappa. Samma dag for han till dödsstället Qvidinge hed, der han satte sig till häst, men under häftig ridt syntes vackla på hästen, tappade hatten och föll baklänges ned på marken, uppenbart åter anfallen af slag innan han nedföll. Han dog inom en half timma. Under de ifrigaste bemödanden af Rossi (som under tiden blifvit tillkallad) och af de närvarande officerarne återkommo icke lifsandarna. Man hade genast skickat till Lund (6 mil från stället), för att tillkalla dervarande medicinska fakultets ledamöter, hvilka också i stor hast gjorde sig färdiga att komma. De inträffade 18 timmar efter olyckshändelsen. Under tiden hade prinsens lik, buret på kläder till Qvidinge prestgård, blifvit lagdt i en säng, der det på omgifningens önskan omgafs med varma krus, för att hålla kroppen varm, — en omständighet, som hastigt föranledde förgängelsens symptomer Då de fremmande läkarne ankommit, väckte de närvarande officerarne fråga om obduktion; man förelade till besvarande den frågan, huruvida man borde dermed vänta till dess befallning hunne ankomma från Stockholm och huruvida förruttnelse under tiden möjligen kunde förminska möjligheten af ett resultat af den således försenade förrättningen, hvilken sednare fråga med ja besvarades af alla fyra läkarne. Då beslöt man, att genast skrida till utförandet, enär sjelfva början till förruttnelse var det säkra kännetecknet på kroppens död. Obduktionen förrättades väl egentligen af alla de fem närvarande läkarne, fastän sjelfva operatörerna dervid voro Rossi och med. licentiaten Halenius. Det må med skäl anmärkas, att alla fyra de äldre läkarne varit lärare i anatomien och att man således väl borde tilltro dem att kunna med säker urskilning draga slutsatser af hvad obduktionen kunde upplysa. Enhälligt fälldes det omdömet, att prinsen dött af apoplexi och att intet annat förorsakat döden. Sju dagar sednare, den 5 Juni, ankommo Berzelius och Pontin, skickade från Stockholm. Deras ena skrifvelse (Berzelii bref till Schulzenheim, att underhand förevisas i kollegium) var mer än en bekräftelse på den misstänksamhet, som upprörde allmänheten. Den store vetenskapsmannen lade dervid icke band på sitt lynne, och hans inflytande på kollegium synes väl varit anledningen till den inkonseqvens, som kollegium lät falla sig till last, att först godkänna obduktionsprotokollets resultat, men sedermera rigta skarpa anmärkningar mot Rossi ensam. Det utröntes genom vittnen, att landshöfdingen i länet väl röstat för obduktionen, men undandrog sig att dervid närvara; att officerarne voro de, som först yrkade på denna åtgärd; att alla läkarne, och icke Rossi ensam, jakande besvarade frågan, huruvida ett uppskof kunde föranleda svårigheter att åstadkomma säkrare upplysning. Likväl blef Rossi anklagad för det att han gjort densamma. Vidare fann kollegium, att kroppens förruttnelse bordt kunna fördröjas medelst likets omgifvande med is — hvaremot Lunds professorer svarade, att sådan icke var tillgänglig. Kollegium förmenade, att ,,nattfrosterna bevisade, det ingen varm temperatur var för handen. Dessa herrar betänkte icke den permanenta skilnaden mellan Stockholms och Skånes klimat, än mindre den möjliga och tillfälliga, hvilka båda sednare vitsordades från observatorium i Lund sålunda, att lägsta temperaturen på nätterna under de ifrågavarande dagarna var 5 grader och den högsta före klockan 6 på morgonen var 1614 grader (således väl på dagen några och tjugo grader), som äro mer än tillräckliga för en stark röta, helst sedan förruttnelsejäsningen blifvit starkt satt i gång genom att man hållit liket varmt medelst omkringlagda vattenkrus, hvilket åter laici fordrat för att bibehålla möjligheten af ett återkommande till lifvet. Fakulteten i Lund blef förbittrad öfver kollegii olämpliga anmärkningar, då detsamma (innan Berzelii halfofficiella bref till kollegii president blifvit kollegium delgifvet) gillat obduktionsprotokollets innehåll. Man gick så långt, att man tydligen liksom förehöll kollegium, att det kunde hafva — och få — något att lära utaf fakulteten. Man fann då bäst att skilja professorerna från målet och endast hälla sig till Rossi. Efter en ensidig undersökning vid borgrätten, som lät arrestera Rossi på hans rum, föll utslag, att han skulle afsättas och landsförvisas. Rossi hade icke kunnat förmå någon jurist att biträda sig vid rättegången; eljest hade väl domstolen blifvit nödsakad att underlåta formfel af betänklig art. Opinionen var, dess värre, så amerikanskt majoritetsväldig, att personer icke tilltrodde sig att bistå en orättvist angripen. Rossi skref på domen, att han icke brydde sig om att vädja. Högsta domstolen bekräftade afsättningen, men upphäfde förvisningsdomen. Rossi fann likväl, att en vistelse i Sverge icke mera blefve honom i något afseende båtande, hvarför han lemnade fäderneslandet — en förfärlig brytning i hvarje rättskaffens menniskas lefnad! Der nu domen — förutsatt en blifvande revision — skulle befinnas uppenbart orättfärdig, så var också afsättningen och förlusten af tjensten åtföljande emolumenter orättvis, följaktligen också örlusten af pension, ett emolument, som aldrig skäligen kunnat förvägras. Det befinnes då, att Rossi, i förlorade pensionsbelopp (3331 rdr silfver om året i 44 år), gifvit statskassan en besparing af omkring sextiotusen rdr rmt, oberäknadt värdet af de boställsrum, han såsom lifmedikus innehaft. Rossis anhöriga hafva i sednare tider anhållit, att stamfadrens minne måtte i Sverge bli rehabiliteradt. Detta tillfälle att godtgöra en föregående generations vrångvishet begagnades icke. Detta Återstår ännu att göra. Vi tro, att det finnes så mycken ädel känsla för rätt och heder hos svenskheten, att Rossis arfvingar i utlandet erhålla denna upprättelse för den bortgångnes ära. Detskulle icke heller utarma statskassan att. i sammanhang med erkännandet af ett olyckligt passioneradt förhastande. också medgifva den penningecrsättning, som af sådant erkännande blefve en oafvislig följd svenskarne nyligen gjorde i afseende öriga, gjorde Gustaf III, som med i Läbeck öfverraskade en åldrig dam, en dotter af den i Sverge politiskt o le friherre Görtz, och genom sin öppna förklaring gaf en tröstande upprättelse så väl åt minnet som åt den qvarlefvande. Vi äro öfvertygade. att i afseende Ipå Rossi den tid och den åtgärd skall inträffa, som skall hedra oss såsom en rättvis nation, den der visserligen kan göra misstag, men också med adelhet förstår att erkänna och godtgöra.