Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1866, sida 2

nes åsigt n åste v vara kall och sjelfvisk, ehuru hans blickar vid obevakade tillfällen förrådde en eld, som ingaf henne bäfvan. — Ännu hade spanjoren j blifvit någon farlig medtäflare för den unge Gai — men Alma liknade en fjäril, som i allt trängre kretsar Haddrar kring en brinnande lampa, till dess han slutligen, och likasom gripen af yrsel, brinner de fina vingarne vid den förtärande lågan. Detta var Almas Själstillstånd. då det ofvanmänmda uppträdet i trädgården egde rum, och Figueras ord ingåfvo henne en varm beundran. Hon hade nu kastat en blick in i denna själ, och hon likasom bländades dervid. Visserligen hade äfven Gana flera gånger i hemlighet och genom hennes försorg lemnat behöfvande personer hjelp, men han var ju rik och oberoende, så att detta ej var någon uppoffring å hans sida. Figueras dercmot, som varfattig, gaf allt hvad han egde, och detta ökade ännu mera det ädla i hans handling. Från denna stund blef spanjoren en farlig medtäflare för Gana. Hvad som emellertid ännu hindrade den hulda flickans beundran för Figueras från att öfvergå till en djupare känsla, var den uppmärksamhet han visat den sköna Rosa Riom, och hvarom ryktet äfven ramträvgt till Alma. Detta var dock ett svagt hinder, och det var verkligen hög tid att Gava ökte återvinna i Almas hjerta den plats han var ära att förlora. Den natt, som följde efter det illa uppträdet vid kiosken, blet orolig för den unga tickan. Hennes sömn stördes af drömmar, och ör första gången spelade Figueras bild en framstående roll i desamma. Matt och nedstämd teg hon tidigt upp, skyndade ned till kiosken begaf sig derifrån till kyrkan. Som redan blifvit. nämudt hade Gjörwell och Figueras tiligt begifvit sig bort. Då Alma vid middagstilen återkom hem, lenmade en slatvinna henne tt bref, som ett bud från landet hade medfört. Uma såg genast på stilen att det var från den Akra Rosa Fiomoch sedan hon tillagt att