Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1866, sida 1

djupa tystnaden här nere i jordens innandöme, och Figueras kände sig nästan gripen af en hemlighetsfull bäwan inför naturens tysta, allvarliga majestät. Denne man, med sina stolta, högtsträfvande planer, sin kraft och energi, satt der som en liten obetydlig insekt bland dessa titaniska stenmassor, och likväl beherrskade han på sätt och vis denna materia och tvang den att lyda sin vilja! Han betraktade utmanande dessa klippjättar och var färdig att utropa: ,jag trotsar er! Men orden dogo på hans läppar, ty han insåg sin egen obetydlighet, i jemförelse med den kraft, som plöjt denna fåra i granitgrunden, och han kände djupt i sitt inre tanken på en högre makt framstå med en styrka, som han sällan förr erfarit. Det är ett faktum, som ingen kan jäfva, att då man befinner sig ensam i en storartad natur, tanken på ett högre väsende ovilkorligen framstår äfven hos den olyck lige tviflaren. I urskogens dunkel, på den ändlösa, solbeglänsta prärien, på det gungande hafvet, t verallt känner man att en Gud finnes och är nära; till och med vilden anar den store andens närvaro! higueras tankar blefvo allt allvarligare, och en stämma i hans inre frågade: Huru ämnar du använda dessa skatter, som Försynen tycks vilja beskära dig? Halft vredgad sökte han slå bort dessa tankar. Slutligen sprang han upp och utropade: , Hjernspöken, framkallade af tröttheten! Det är endast den svage och bräcklige, som öfverallt ser en högre förmyndare! Han skyndade åter till sitt arbete och började med förnyad ifver att hända undan blocken. Dessa tycktes bestå af flera på hvarandra uppstaplade lager, i hvilka han nu tydligt såg resultatet af menniskors arbete, och för att ej förspilla tiden utan förvissa sig att de verkligen dolde ingången till en grotta, beslöt han att arbeta sig igenom den öfversta delen af denna konstgjorda vägg. Sten efter sten rullade ned i ravinen, och väggen erbjöd ännu alltjemt ingen öppning. Han förde nu spettet in mellan sjelfva