lade vi en sammanställning öfver insluten tulluppbörd vid Stockholms tullkammare till Juni månads slut under detta och sistlidne år, hvaraf inhemtades, att 1866 års uppbörd på denna plats öfversteg fjolårets med 346,458 rdr 50 öre. Nu ådagalägger här ofvan intagna redogörelse, att den debiterade uppbörden i anförda städer på rikets vestra kust öfverstigit förra årets med 55,908 rdr. Oaktadt den fortfarande så ytterst knappa penningetillgången med deraf, säge hvad man vill, ovilkorligen härflytande inskränkningar i konsumtionen, har det friare tullsystem, som genom franska handel-aktaten ytterligare tillämpades och befäåst .!es, således äfven nu hållit sitt löfte till Atskassan. Den påräknade tullinkomsten har hittills icke uteblifvit, medan likväl svenska folket åtnjutit en lindring i tullbeskattningen, beräknad till omkring 2 millioner rdr pr år, men i verkligheten utgörande vida högre belopp, då tullnedsättning verkar icke blott på priset, hvartill införskrifna utländska varor här i landet kunna föryttras, utan ock på det pris, som samma slags varor, inom landet tillverkade, här kunna betinga. Denna sanning, så enkel, så påtaglig den ock är, kan likväl icke nog osta upprepas, så länge skyddssystemets förfäktare söka att missleda omdömet och inbilla allmänheten, att nedsättning i tullafgifter vore icke så mycket till förmån för det folk och land, som skall. bära dessa afgifter, utan fast mera till fromma för de fremmande länder, från hvilka tullbeskattade varor införas. I de reflexioner, med hvilka vi beledsagade för Maj månad lemnade upplysningar, rörande förevarande ämne, uttalade vi den förväntan, att svenska industrien vid den sedermera öppnade expositionen skulle sjelf bäst bevisa, hvilka lyckliga framsteg hon under vårt nuvarande friare handelssystem vunnit. Vi må uppriktigt bekänna, att de sålunda framlagda bevisen vida öfverstigit vår förväntan, och vi dela med fullt hjerta den allmänna glädje, som dessa bevis om svenska industriens mångfaldiga utveckling framkallat. Utan att på ringaste sätt vilja förneka värdet af de många personliga förtjenster och materiella hjelpmedel, som till denna utveckling väsendtligen medverkat, våga vi likväl med fullkomlig visshet påstå, att den aldra mäktigaste häfstången, som upplyftat, och den verksammaste sporren, som lifvat svenska näringsverksamheten, just är att finna i den friare täflan med andra länders industri, som sednare tidens lagstiftning framkallat. Vi hafva ock ofta hört detta öppet medgifvas af våra mest upplysta och verksamma industri-idkare sjelfve. Den lika naturliga, som nu beklagligen tvungna inledningen till spanmålsexportens minskning kan svårligen vara för någon upplyst landtbrukare obekant. Fjolårets svaga foderskörd, för att icke säga missväxt i större delen af riket, tvang landtmannen, att för ladugården använda betydligare spanmålsqvantiteter, än måhända någonsin tillförene. Emellertid har utförseln af nötboskap på sista året tredubblats och äfven andra ladugårdsprodukter vunnit ökad afsättning till utlandet; och torde den tid icke vara särdeles aflägsen, då svenska jordbrukaren allmänt skall föredraga, att i dessa förädlade former bringa sin spanmäl i marknaden. Bristen på ett sådant system är efter vår oförgripliga mening för svenska jordbruket vida ingelägnare att afhjelpa, än den af en viss riddarhustalare såsom refräng likt och olikt öfverklagade bristen på en jordbruksminister.