Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1866, sida 2

varandra uppstaplade stenar, hvilket dock var tillräckligt för Figueras, som nu började se sig om efter den närbelägna ravinen. Han behöfde ej leta länge, ty tätt invid platån öppnade sig en ofantlig klyfta, hvilken sträckte sig långt vesterut och vid första ögonkastet föreföll nästan otillgänglig. Trakten antog här ett om möjligt ännu vildare utseende. Så långt ögat nådde kunde ej en grönskande fläck upptäckas, och solstrålarne återstudsade från de kala blå och röda klipporna, som lågo vräkta om hvarandra likt ruinerna af en stad, som blifvit förstörd genom en jordbäfning. Figueras, hvars feberaktiga ifver tilltog ju mera han nalkades målet, började emellertid se sig om efter någon passage för att komma ned i den väldiga, djupa ravinen, och med fåra att bryta halsen af sig lyckades han slutligen, genom att hoppa från klippa till klippa, att uppnå dess botten, som var uppfylld af grus och lavastycken. Utan vidare dröjsmål följde han derefter ravinens riktning mot vester, oaktadt hun var nära att qväfvas i den brännheta atmosfer, som de lodräta solstrålarne frambragte mellan de branta bergväggarne på båda sidor. Spåren efter fordna vulkaniska utbrott fram trädde här allt tydligare. Lava och pimpsten lågo i stora hopar öfverallt, och bergen, i hvilka talrika hålor visade sig, tycktes vara genombrända och pipiga. Svafvelkrystaller glittrade här och der i solskenet likt guld mellan de mörka stenarne. Småningom . började ravinen blifva allt smalare, och Figueras började forska efter det hvita stenblocket, som skulle utgöra det sista igenkänningstecknet. Förgäfves ansträngde han emellertid sina ögon, de; öda, blå och grå stenarne visade öfverallt sina krofliga konturer utan att förråda den minsta wita schattering. Han började tro att något ras, wilket så ofta måste förekomma bland dessa gewombrända, urholkade klyftor, hade begraft det wita blocket, isynnerhet som han nu på föga aftånd framför sig såg den punkt, der ravinen tvärt