Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1866, sida 1

digt arbete hade han fullkomligt blottat stenens basis, hvilken hvilade i en liten fördjupning på klipplatån. På flera ställen kunde han under blocket införa spettet och öfvertyga sig att det betäckte en jordfyllning. Äfven häruti voro således kartan och beskrifningen fullkomligt tillförlitliga! Han insåg likväl snart att det var omöjligt för en ensam man att rubba detta block, hvilket knappt tio mäns förenade krafter skulle hafva kunnat röra. Stenen, som tillfölje af sin massa hvilade så säkert öfver urholkningen i klippan, behöfde dock blott en obetydlig rubbning för att tillfölje af sin tyngd förlora jemnvigten och störta utför branten, ty den sidan af platån, som låg vänd åt dalen, var något lägre än den andra, och dessutom framsköt blocket något på denna sida. Men huru åstadkomma denna rubbning? Han stack jernspettet mellan platån och stenen samt ansträngde hvarje muskel i sin kropp till det yttersta, men förgäfves. Blocket rubbades ej det minsta. Han insåg det vansinniga i sina försök, men likväl fortfor han dermed. Slutligen måste han upphöra; en ursinnig vrede rasade inom honom, och han kände sig frestad att kalla afgrundens furste till hjelp. Skulle han då nödgas yppa sin hemlighet för flera personer? Var det då ej möjligt för menniskoanden att besegra den råa materien? Man kastade sig ned på klippgrunden och försjönk i djupa tankar. Minut efter minut förflöt; solen brände glödhet mellan de kala klipporna, och hela naturen låg försänkt i sin förmiddagsdvala. Då flög ett leende öfver spanjorens uttrycksfulla drag, han sprang upp, ett glädjerop banade sig väg öfver hans läppar, ty han hade funnit medlet att ensam besegra det hinder, som hejdat honom. Han lossade sitt välfyllda kruthorn och utslog ett par skott deraf åt sig i ett papper, ty återstoden ämnade han använda till att genom sprängning rubba blocket ur sitt läge. För detta ändamål afskar han först ett stycke af den snörbundt han med