777 7T ä 7 77— nn speares mästerverk, så är direktören måhända ursäktlig, om än icke berömvärd, när han nödgas följa publiken. Den ifrågavarande direktörens förtjenster om Sverges första scen äro för öfrigt så öfvervägande hans brister i detta afseende, att man måste låta det myckna goda han gjort öfverskyla det lilla af mindre god beskaffenhet. Det kan troligtvis icke intressera IIandelstidningens läsare att i detalj se upprepas i hvilken tacksamhetsskuld den svenska konsten onekligen står till den nu afgångne kunglige teaterdirektören; ty jag 1lörmodar att ni, så mycket ni än intresserar er för svensk konst, dock icke hyser samma deltagande för den kungliga scenen, som vi göra det här i Stockholm. Deremot synes det mig besynnerligt, att ingen at Stockholmstidningarne, vid baron Stedingks afgång från teaterchefsplatsen, begagnat tillfället och gjort en framställning af svenska scenens tillstånd, sådan den var då baron Stedingk tog emot den och sädan den är nu, då han lemnar den. Ett och annat berömmande ord selades visserligen icke, när det, för några månader sedan, blef bekant att dåvarande chefen skulle lemna teatrarne; men en fullt motiverad framställning af baron Stedingks hela direktörsverksamhet hafva vi ännu ingenstädes sett. En korrespondent kan, synnerligen då saken måhända förefaller något fremmande för hans läsare, icke inlåta sig djupt på kapitlet. Hofmarskalken af Edholm, den nye teaterdirektören, mottager ett vackert arf efter sin företrädare, och man vill gerna hoppas att han förstår förvalta det till det bästa. Att utlåta sig något om hans nya verksamhet är ännu alltför tidigt. Publiken har för öfrigt hvarken några sympatier eller antipatier för den nye teaterchefen. Han är för dem fullkomligt obekant. Ingenting bör derföre kunna menligt inverka på allmänhetens opartiska uppfattning af direktörens verksamhet. . Iika opartisk är publiken för det nya feerilustspelet, som i förrgår afton gafs för första gången i Djurgårds-Mancgen. Detta lustspel är deremot en gammal bekant för dem, som besökt Paris och freqventerat dess. teatrar. Det är nemligen en öfversättning af ,Le Pied de Mouton, som i långliga tider uppförts på Porte-SaintMartin-teatern. På svenska kallas grannlåten Bockfoten, men går anspråk på att uppträda med samma glans som i Paris, synnerligen som direktör Rohde förskaffat sig både. dekorationer och kostymer från originalplatsen. Om jag i dag hade bättre tillgång på tid och kanske för öfrigt vore mera kritiskt stämd, än hvad förhållandet verkligen är, skulle jag anhålla att få säga några ord om slika granna upptåg, hvilka sannerligen icke äro skapade för att göra den verkliga dramatiken några tjenster; men nu inskränker jag. mig att endast omnämna, det man äfven i Sverge, åtminstone på Djurgården i Stockholm, börjar slå an på ögonfägnaden från teatern och vill göra maskinisten till dramatikens ledande princip, . Derifrån är steget ej långt till att gifva s. k. pieces å femmes, d. v. s. sådana teaterstycken, hvilka söka förvåna genom mängden af unga, sköna, nästan omärkligt beklädda qvinnor. Icke är jag prude, och det är ni icke heller, och nog tycka både ni och jag om att skåda det sköna, vare sig i menniskokroppens ädla former eller andra skapelsens mästerverk; men icke älska vi att se det sköna profaneradt genom det fräcka — och deruti ligger just styrkan hos dessa pieces å femmes, hvilka endast och allena lägga an på fräckheten. Det har gått långt i det afseendet i Paris; men då vi i Sverge ignorera så mycket af hvad Paris har godt och nyttigt, behöfva vi väl ej till ersättning derför taga dess dåliga sidor till föredöme. När det går för långt i Paris, lägger den kejserliga polisen sig med i spelet och anbefaller t. ex. att qvinnorna i den eller den pjesen skola anlägga åtminstone en kort stubb, och då anlägges verkligen ett sådant plagg, ty polisen måste man vara underdånig för all god ordnings skull; men man söker sin ersättning på andra håll. Då den unga dame, som förliden vinter utförde Evas, allas vår moders, roll i ferilustspelet la Lanterne Magique på Thatre du Chåtelet i Paris, framträdde i alltför paradisisk drägt, fick hon en polisorder att läda sig anständigare än Eva i Paradiset, och då — anlade hon ett par de allra som sötaste små halfstöflor af hvitt siden. Dermed var anständigheten den gången räddad. Så i Paris... Men nu är det icke fråga om Paris. Jag skrifver icke mera korrespondentartiklar från Seinestranden, utan från bräddarne af Norrström, fastän jag icke alltid så noga kommer ihåg den förvandlingen. Innan jag för alltid lemnar pariserkapitlet och stadigt håller mig vid skildringar ur det inre och yttre af Stockholmsverlden, måste jag berätta att, enligt hvad jag i ett privat bref: från Paris i dag inhemtat, man på sistnämnde plats hyser den föreställningen att Sverge står i beredskap att kasta sig midt in uti den tyska striden. En i Paris nyligen utkommen karta öfver krigsskådeplatsen angifver till och med att svenska armån f. n. står slagfärdig vid Döderhultsvik. Jag har kanske icke rättighet att upptaga större plats i dag i H. T., men anhåller att få från denna ort fortsätta en gammal bekantskap med tidningens spalA UEUEUEEE ALeLTRLEQe —— — ÅAT — — — — — — —— — — —— D J — — — — —mD —O KN D.:— — —— DU— KR U— — — — — : — — — — Z ja 0 — — — — —