Redaktionen har emottagit efterföljande, för några veckor sedan skrifna uppsats, hvilken vi beledsaga med ett par anmärkningar: Ä . . ,Stats-rättsliga funderingar. Svenska folket har att snart vänta det, hvarefter det i åratal längtat och sträfvat: ett slut på den gamla ständerrepresentationen med sin mer eller mindre privilegierade fyrdelning, och det instämmer troligen på fullt allvar i det bibelspråk, som biskopen i Lund begagnade till text i sin afskedspredikan: ,.Sörjen fördenskull icke för morgondagen, ty morgondagen hafver sjelf sin omsorg med sig. Det har ock att vänta den nya riksdagsordningen — men då denna likväl är ett barn af sin tid, så behöfver den att varmt omhuldas och väl uppfostras, för att blifva hvad den är afsedd att blifva — en mogen man, nyttig för sin tid. Vi hafva icke hört d:r Flensburgs utläggning af den frågan: ,, Huru skall Sverges folk med mod och förtröstan kunna gå framtiden till mötes? men att en hvar har sina funderingar på svaret, det häntyder på en lifaktighet hos statsmedlemmarne, som är berömvärd i samma mån man menar allvarligt och redbart och tyder sitt svar sine ira et studio. En grundtanke genomgår vår statsrätt, nemligen att det skall finnas 2:ne statsmagter, skarpt åtskilda uti vilkoren för deras tillvaro; och denna grundtanke, — formen må i öfrigt blifva huru som hälst — måste i alla tider qvarstå. Låtom oss derföre tillse att de nu gifna nya stadgarne icke må utsättas för den missaktning, att ett ingrepp, om ock oafsigtligt, sker från endera sidan; lätom oss öpet uttala huru vi vilja tyda de nya stadgarne och huru vi derföre önskade att vederbörande valkororationer borde känna sig manade att nu, då de örsta gången skola pröfva krafterna, göra det så att de undvika både Schylla och Carybdis. Riksförsamlingen måste, såsom det hette i gamla grundlagen, vara svenska folkets representanter; men månne den kan sägas vara så, om härtill väljas den andra statsmagtens afsättlige embetsmän, hvilka i den mån de vore hågade yttra sig såsom frisinnade män i ämnen, som stredo mot den andra statsmagtens önskningar och förslag, skulle kunna neutraliseras genom ett pekande på 35 S af Regeringsformen, som visar att deras embete innehafves så länge som de omhuldas äf den Kungliga Nåden? Vi tro derföre — för att tala rent ut — att det strider om icke emot sjelfva ordalydelsen i den nya Riksdagsordningen, åtminstone emot andan deri, att alla slags förtroende-embetsmän skulle invahjas t. ex. i första kammaren, dit de väl företradesvis vilja komma ifråga. Tänkom ossit. ex. att alla landshöfdingar i länen, till antalet 24, alla öfverstar vid regementerna till antalet 28, att alla generaler, generaldirektörerna för tullverk, postverk, landtmäteri, fångvård och skogsvård, alla presidenter i öfverrätter och köllegier m. m. skulle blifva invalde och deraf gjordes en förste kammare; hvilketdera — fråga vi — skulle dessa herrar antagligen representera: folkets eller konungens vilja? Blir det den sednares. så är ju tydligt att statsmagten N:o 2 sjelf lagt grunden till minskning af sin rätt till hälften, och denna hälft skulle nedgå i Samma mån, som riksdagsmannavalen föllo fulltaligt på de i 35 8 Regeringstormen nämnde ämbetsmän. Någon torde säga: hvarföre skulle detta slag af medborgare uteslutas från representationsrätt? Ingen regel utan undantag. Vigtigt är dock att icke undantagen blifva så många så att deraf uppkommer regel. Nu kan det vara courtoisie, föranledd i början af ovana vid den röle valmännen mottagit; men af en sådan början följer vana, af vanan alstras pretention; och slutet af en sådan lagtillämpning blefve sannolikt i en framtid missnöje hos folket. Må vi derföre akta oss att ej uppfostra det i våra händer lemnade unga barnet till sjelfsvåld — deraf blifva aldrig goda resultater. Valfriheten är en dyrbar gåfva, gifven i den nya Riksdagsordningen åt de olika val-kategorierna: må de nu gifva noga akt på de första stegen, så att statsmagts-balansen väger jemnt och ej nedtynges af annat än redbar vilja samt fast kärlek till konung och fäderneslandX. Hvad den ärade insändaren här yttrat sörtjenar utan tvifvel att väl uppmärksammas. Det kau ej nekas att om allför må nga förtroende-embetsmän taga plats inom representationen, så är jemnvigten mellan de båda statsmakterna — regeringen och representationen — på ett betänkligt sätt störd, alldrahelst som man ju önskar att regeringens egna ledamöter alltid skola inväljas till ledamöter i riksförsamlingen, då de tillika åtnjuta landets förtroende. (Nationen bör ej försumma detta erbjudna tillfälle att också visa sitt förtroende till konungens rådgifvare). Alla sådana embetsmän äro tillika löntagare, åt hvilka man i allmänhet ej gerna vill medgifva rätt att besluta öfver statsbudgeten. Det ginge väl ändock au, om desse herrar inskränkte sina anspråk till att inkomma i första kammaren. Nu erfar man dock, att många af dem — tillhörande det mest aristokratiska partiet — eftersträfva att inkomma i andra kammaren, sedan man öfvertygat sig derom att den första blir aristokratisk tillräckligt. En och annan torde väl ock härvid taga riksdagsmannaarvodet i betraktande — hvilket man sannolikt ej tvekar att uppbära på samma gång man uppbär en stor embetslön af staten — men den egentliga assigten är väl att insmuggla en reaktionär majoritet i båda kamrarne. Härför böra valkorporationerna taga sig väl till vara. Skola de högre embetsmännen, med deras höga aflöningar, inväljas till ledamöter i den nya riksförsamlingen, hvilket vi ingalunda ämna motverka, försåvidt desse män, med upphöjd karakter och insigter i allmänna ärenden förena de frisinnade tänkesätt, som den nya riksdagen kräfver — så tillhöra de dock ovilkorligon den första kammaren, som icke erbjuder något riksdagsmanna-arvode och hvarest de alltså ej komma i den falska ställningen att af statsmedel på en gång uppbära ett sådant arvode och tillika sin höga lön. Man måj derjemte ej glömma att från den första kammaren blifvit, genom dess höga census för valbarhet, uteslutna många personer, som eljest kunde vara dertill behöriga, hvarigenom tillträde dit för de höga emhetsmännen blifvit lättare. Hvarföre kunna desse ej då lemna den andra kammaren åt sådana personer, hvilka äro afsedda att bilda densamma? ————————x