Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1866, sida 2

henne; men är det väl rätt att döma en anklagac utan att höra honom! Jag måste träfsa henne Dido har meddelat mig att Alma afslagit min bör om ett nytt möte, men den trogna gumman ha ju lofrat mig att Alma ovetande bereda mig till. fälle att träffa henne. Det måste ske snart; hvarje minut är dyrbar under nuvarande förhållanden! Fullkomligt upptagen af dessa tankar gaf har knappast akt på vägen, utan lät sin häst leta sig fram mellan klippor och dalgångar. Tiden förflöt omärkligt, och han nästan häpnade, då han frår spetsen af en kulle varseblef de första spridda husen af stadens utkant in emot ön. Solen hade redan försvunnit bakom horizonten och natten inbrutit, då hans häst långsamt passerade utför den sista sluttningen mot staden IlIan såg ej en enda vandrare; den slingrande stigen låg der fullkomligt öde i stjernljuset, som redan framblixtrade från himlahvalfvet. Då hörde han plötsligt sitt namn uttalas af en dämpad röst. Han hejdade genast sin häst och blickade forskande mot några gummiträd, hvarifrån han tyckte utt stämman hade kommit. Straxt derefter framsom ur skuggan en qvinnogestalt, hvilken först 10ga såg sig omkring och derefter nalkades honom nastigt. Gana igenkände snart den trogna Didos kistande duk, och med hjertat uppfyldt af glädje ch hopp kastade han sig af hästen, fattade tygarne och skyndade emot gumman. — Hvilka nyheter medför du, min kära, trogna Dido? utbrast han ifrigt och fattade gummåns krynkliga händer: får jag återse Alma, hur mår on, har hon talat om mig — — — Herre Jess, det unga blod, — det unga lod! afbröt gumman hans ordsvall; — massa fråga rycket på en gång, — huj, — alldeles som en tormvind! — Komma af ungdomen, — mins nog är sjelf vara ung — — — Nå men för Guds skull; kära Dido, svara