Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1866, sida 2

Alla berättelser från krigsskådeplatsen i Böhmen öfverensstämma deruti, att de preussiska soldaterna öfverallt, der de framtågat, iakttagit den bästa ordning, visat sig vänliga mot det fiendtliga landets innevånare och ådagalagt en så god disciplin, att bland de 300,000 man, som kronprinsens af Preussen, prins Fredrik Karls och Herwath v. Bittenfelds arm6er utgöra, inga andra bestraffningar än arreststraff, och äfven dessa blott i högst ringa grad, behöft användas. Samma loford kunna icke tilldelas österrikiska hären. En af de krämpor, af hvilka denna här lider, är det vilda hatet mellan dess olika nationaliteter, hvilket ger sig luft, när helst tillfälle dertill yppas. Preussarne hafva bland de fångna österrikiska soldaterna fått bevittna många utbrott af detta hat. Så skrifver en militärkorrespondent till Kölnische Zeitung, då han skildrar ett med sårade och fångar fullastadt bantåg på en jernväg i Böhmen: ,, Medan nu all uppmärksamhet och alla omsorger riktas på de sårade i de främre vaggonerna, höres från tågets sista vagnar, i hvilka några hundra österrikiska fångar sammanpackats, ett vildt tumult: man hör svordomar, rop och skrän på alla de munarter, som äro representerade i österrikiska hären. De italienska och böhmiska fångarne, som man i hastighet icke tänkt på att skilja från hvarandra och som lefva i dödlig fiendskap sins emellan, hafva begagnat fristunden på stationen, för att börja en häftig strid med knytnäfvar och knifvar. Blott med möda och först sedan man låtit anbringa kolfstötar på slagskämparne, lyckas stationskommendanten att skilja dem åt, hvarefter böhmarne inspärras i några tillfälligtvis lediga boskapsvagnar. Sådana scener höra inom le österrikiska lägren till vanligheten, och sjelfva fängenskapens olycka är icke i stånd att försona dem, som gemensamt räffats af densamma.