betäckande. Han beslöt att uppoffra Venetien, men icke frigifva det, för att det skulle kasta sig i Italiens armar, utan skänka det till fransmännens kejsare, för att vinna dennes gunst och inblandning i de tyska angelägenheterna och göra Napoleon III till det, hvartill hans smickrare alltsedan kongressidsens uppdykande upphöjt honom, nemligen till Enropas skiljedomare, efter Karl den stores förebild, som ju också var en så god fullblodsfransman som Napoleon III. Trots all stortalighet har man i Wien efterhand kommit till bättre insigt af, om ej till större aktning för de verkliga gifna förhållandena; äfven i de kretsar, i hvilka orden ,, Venetiens frigifvande nyligen betraktades som ett majestätsbrott och ängsligt undveks, har man icke längre kunnat dölja för sig det faktum, att de kostnader i gods och blod, som Venetien fordrar och i än högre grad framdeles skulle fordra, öfverstiga huset Habsburgs krafter. Man har alltså insett, att skjortan är närmare än rocken, och att, för att rädda Böhmen, som är hufvudsaken, Venetien, som är bisaken, måste uppoffras. Italien, har man vidare beräknat, skall blifva belåtet, när det får Venetien; Preussen deremot eftertraktar helt andra mål. Må vi ställa Italien på framtiden och nu öka träffa Preussen, som förstör sjelfva rötterna till vår magt. I dessa beräkningar stördes man ingalunda genom segern vid Custozza; tvertom: kejsar Frans Josef kunde nu med fog förklara sin militäriska ära räddad. IIofkamarillan, som ända intill Sadowas dag underblåst kejsarens hat till Preussen, väntar, att Frankrikes bemedling skall blifva icke oangenäm äfven för dess bröder in partibus infidelium (de tyska mellanstaterna), såsom en Wienerkorrespondent till -France yttrar sig. En kejsare af Österrike, en af fransmännens kejsare redan så ofta hårdt medtagen monark, som ännu för några dagar sedan var det förkroppsligade misstroendet till Napoleoniden, en Habsburgare vill till priset af en provins köpa ett vapenstillestånd, men erbjuder den icke åt en motståndare på slagfältet såsom ersättning för det af Preussen eröfrade Böhmen, utan lemnar Venetien som skänk åt samme fransmännens kejsare, hvilken är Italiens vän och protektor, för att beveka honom att inblanda sig i de tyska striderna, att förmå honom uppträda såsom vapenstillestånds-härold i de preussiska och italienska lägren och sålunda befria Österrike ur Preussens händer och genomkorsa Preussens planer! Om franska tidningar prisa denna kejsar Napoleons roll såsom utan like i historiens årsböcker, huru utan like djup måste då icke denna vändning förnedra tyska nationen i fransmännens ögon! Och i sjelfva verket: de fira detta kejsarens af Österrike steg såsom en förödmjukelse för Tyskland och som ett oändligt förherrligande af den stora nationens ,gloire och ,prestige. Napoleon III, som plägar vara klokare och fördenskull mindre anspråksfull än sina smickrare, skall handhafva sin nya värdighet med måtta och försigtighet, det kan man vänta, men det oaktadt måste hvarje tysks hjerta blöda deröfver, att en kejsare af Österrike förer en Napoleonid i den svåra frestelsen att åter frambesvärja de förbannelsevärda tider, då Europa hade blott en herre och mästare: Napoleom I, och då länder och menniskor, i stället för att befrias och förädlas, bortbyttes och förnedrades, tilldess måttet slutligen blef rågadt. Kölnische Zeitung uttrycker slutligen det hopp, att Italien, oaktadt Österrikes välde i Ventien nu upphört, ej skall svika sin bundsförvandt Preussen i dess kamp mot en gemensam fiende. Det är väl egentligen här som skon klämmer. Grefve Bismarck, fördragsbrytare till yrket, skulle finna sig högligen sviken, om Italien, tvärtemot ett slutet fördrag, nedlade vapen, sedan det uppnått sitt mål. De sednaste underrättelserna från Italien visa ock, att Cialdini ryckt öfver Po och inträngti Venetien för att än en gång försöka vapenlyckan. Naturligt är väl ock, att italienarne vilja ej blott förskafia sin vapenära upprättelse för slaget vid Custozza, utan ock genom nya blodiga bemödanden på egen hand till Venetiens befrielse förvärfva sig en moralisk eganderätt till detta land, hvilken kan göra det mindre tungt för Florentinerregeringen att emottaga det ur händerna på Napoleon III, som så plötsligt blifvit innehafvare at Österrikes faktiska besittningsrätt till detsamma. Men i hvarje fall kunna fiendtligheterna i Venetien numera icke blifva mer än en episod. på hvilken konmer att följa en alldeles ny sitnation. öfver hvilken Frankäke 35 dan