Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1866, sida 1

— Ni känner naturligtvis ej namnet på den frukt ni håller i handen? — Nej. Nå vil, det är frukten at Manchenillträdet k). Med en ofrivillig åtbörd af fasa bortkastade Figueras den dödsbringande frukten, hvilken han väl hört omtalas, men aldrig förr sett, och ryggade ett par steg tillbaka. Men derefter skyndade han fram till ryttaren, fattade hans hand och sade med värma: — Sennor, ni har räddat mitt lif! Jag ber er, låt mig få veta min räddares namn? — Mitt namn är Giulio Gana, och tillåt mig nu, sir, att få göra er samma fråga. — Gana! upprepade Figueras i det han släppte den unge mannens hand och betraktade hans bleka, aftärda, men vackra ansigte, på hvilket en djup melankoli tryckt sin prägel, det är således ni, som räddat mitt lif! 0. Försyn, dina vägar äro outransakliga! — Men hvem är då ni, sir, återtog Gana, ni tycks känna mig, ehuru det mig veterligen är första gången jag ser er. — Ja, jag känner er, på samma sätt som ni troligtvis känner mig. Jag är den hos sennor Gjörwell anställde spanjoren Fernando Figueras. En hastig rodnad flög öfver Ganas bleka ansigte, då han tog ett steg tillbaka och utbrast: — Ah, det är således Figueras, som jag räddat från en säker död! — Ångrar ni då denna er handling? frågade spanjoren med förebrående allvar. — Nej sir, svarade Gana med ädel öppenhet, mina ord dikterades endast af min öfverraskning vid detta möte. ) Detta träd innehåller ett förfärligt gift, och en end: af dess forledande frukter kan döda en menniska. Äfver dess blad och saft innehålla giftet