Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1866, sida 1

honom i striden mot honom sjelf. Vid tanken på den, enligt hans tanke, rättvisa hämd han tagit på den obhycklige IIodges, gjorde han sig likväl den frågan om han verkligen hade varit berättigad att utkräfva den, och han erfor ett stygn i sitt hjerta vid tanken på de oskyldiga, som han vid samma tillfälle, om än ofrivilligt, hade uppoffrat. Han hade dock nedtystat samvetets röst med det löftet att framdeles godtgöra, så vidt det stod i hans förmåga, den olycka han åstadkommit. Hans förhållande till den sköna Rosa, hvilkens ynnest han i början sökt vinna, emedan han ansett henne vara Almas väninna, ingaf honom nu oro. Han märkte att han gjort på henne ett allvarligare intryck än han sjelf önskat, och han kände nästan fruktan vid tanken på denna lidelsefulla, häftiga natur. Detta var i korthet Figueras själstillstånd, då köpmannen denna eftermiddag uppläste brefvet från rederiet och derigenom omedvetet återväckte hos spanjoren minnet af den förfärliga handling han begått. För hans själs öga framstod likt en blixt den tanken: Din handling är ett gräsligt brott, ty hämden är ett ingrepp i Försynens rättvisa. Han kände ett oemotståndligt behof att söka försona I sin öfverilade handling, och detta förestafvade hans ord. I detta ögonblick hade han ej beräknat det intryck de måste göra på Alma; de voro en tolk af hans känslor. Gjörwells och Almas deltagande återgaf honom besinningen, och han flydde för att Ii ensamhet få öfvertänka sitt läge. Alltjemt och outtröttligt skyndade han framåt, och han hade redan lemnat staden långt bakom sig. De få vandrare han mötte märkte han knappt, och dessa sågo sig med förvåning om efter den bortilande fremlingen. Slutligen började trakten antaga en vildare karakter, växtligheten blef sparsammare och klippmassorna reste sig allt högre och kalare. Täta snår af aloö och prickley-peurersatte blommorna och buskarne samt försvårade hans vandring. Han hade under hela tiden håll