Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1866, sida 1

inre erbjuda. Men Figueras hade i detta ögonblick ej något sinne för den yttre naturen; alla hans tankar och själsförmögenheter voro riktade inåt. — Vi hafva redan funnit att denne man ingalunda var någon af dessa ohyggliga varelser, för hvilka brottet är snart sagdt ett behof, utan en häftig, passionerad och kraftfull natur, hvilken ej varit van att tygla sina lidelser. Hans hjertas innersta var godt, men det godas frön, som der slumrade, hade aldrig haft tillfälle att gro. Hans under de sednare åren omvexlande, bekymmerfulla lif hade ej erbjudit hans goda instinkter tillfälle att utveckla sig; dertill erfordrades en häftig revolution i hans inre, endast en ren, djup kärlek kunde åstadkomma detta. Under sitt vistande i Gjörwells hus, och isynnerhet efter sitt sammanträffande med den älskeliga Alma, hade Figueras känt de vilda lidelser, som förr rasat i hans inre, småningom lägga sig och efterföljas af en frid, som han icke på många år erfarit. Lifvet framstod för honom i en ljusare dager, det förflutnas minnen förlorade allt mera sin förra bitterhet, och hans framtidsplaner saknade den sjelfviskhet, som alltid förr hade utmärkt dem. Detta stilla husliga hf erinrade honom om lifvet i föräldrahemmet, hvilket för honom upphört just vid den tidpunkt, då gossen mest har en faders och moders vakande ögon och allvarliga råd af nöden. Den rena kärlek, nästan dyrkan han slutligen erfor för den ljufva Alma bidrog dock mest till den förändring, som försiggick i hans inre. Han hoppades att genom sin stamförvandts dokument snart nog vara i besittning a omätliga skatter, hvilka han ville nedlägga för hennes fötter. Men han insåg att icke rikedomer allena kunde bereda lycka ät en sådan qvinna son Alma, han måste göra sig sjelf värdig hennes kär lek och om möjligt fördunkla den bild, som ha visste ännu uppfyllde hennes hjerta. Detta var det mäktiga motiv, som styrkt