Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1866, sida 2

rättat honom derom. Sålunda plågades den unge mannen af tvifvel och oro, som äfven fördröjde hans fullkomliga tillfrisknande, ehuru hans blessyr ej var så svår som man i början trott. Han hade slutligen fattat det beslut att om hans sista försök att så en förklaring af Alma ej lyckades, för alltid lemna ön, och i denna afsigt hade han redan realiserat hela sin förmögenhet. Så stodo sakerna, då vi efter denna lilla digression återtaga tråden af vår berättelse. Omkring sex veckor hade förflutit, man befann sig i sista hälften af Juni månad, och vi förr flytta läsaren till Gjörwells trädgård, der vi under portiken till kiosken återfinna Alma, hennes fadee och Figueras, hvilka nyss hade intagit sitt kaffe efter slutad middagsmåltid. Herrarnes kontorsgöromål för dagen voro slutade, och båda rökadsåledes helt lugnt sina cigarrer, medan Alma satt något afsides vid sitt sybord sysselsatt med ett broderi. Den ljusklädda flickan med sitt nedlutade hufvud, omsvalladt af de ljusbruna lockarne, erbjöd en: slående kontrast till gamla Dido, hvilken satt på en pall i närheten af sin unga matmoder och nystade silke. Stundom upplyftade den unga flickan sitt hufvud för att besvara någon till henne riktad fråga, och den enda förändring, som dervid kunde upptäckas hos henne, var att hennes hy blifvit om möjligt ännu genomskinligare; samt att ett skimmer af vemod hvilade öfver hennes stora blå ögon. För öfrigt uttryckte hennes ansigte lugn, men det var detta slags lugn, som herrskar i en ödemark eller i en klosterruin. Figueras, som nu var fullkomligt återställd från sitt armbrott, erbjöd den ståtligaste bild af manlig skönhet man gerna kan tänka sig. Han hade till en del bortrakat sitt väldiga, svarta skägg och nyttjade nu endast långa mustacher samt pipskägg, hvilket föryngrade hans ansigte, på samma gång det förhöjde dess stolta, aristokratiska ut