Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1866, sida 2

Figueras var verkligen skön i detta ögonblick, hans ögon blixtrade, hans ädla afsigt återspeglades i hans anletsdrag, och om allt detta blott var ett hyckleri, så var denne man verkligen fruktansvärd. Vi skola snart finna huru dermed förhöll sig. Gjörvell. som sjelf icke var särdeles vekhjertad, erfor likväl en ovanlig rörelse vid Figueras ädla anbud och svarade: — Dessa ord hedra ert hjerta, Figueras, och äfven jag skall följa ert ädla föredöme. Redan i morgon dag skrifver jag till Newyork, ty snar hjelp är stor hjelp! — Jag tackar er, sennor, och jag visste att ni skulle handla på detta sätt, svarade Figueras okonstladt. Alma hade emellertid låtit sitt arbete sjunka ned, och hennes sköna ögon voro med ett uttryck af öfverraskning och rörelse riktade på spanjoren. Den oro hon annars alltid erfor i hans sällskap försvann i detta ögonblick, och hans varma ord återljödo ännu i hennes innersta. Hon nästan blygdes öfver att hon misskänt denne man, hvars allvarliga, stolta yttre dolde en så skön själ. Hon steg upp från sin plats, nalkades Figueras, och i det hon räckte honom sin hand, sade hon med rörd stämma: — Mr Figueras, jag tackar er på enkornas och de faderlösas vägnar och ber att få deltaga i er ädla handling. Tigande fattade spånjoren hennes hand, förde den till sina läppar, helsade och lemnade kiosken med hastiga steg. Gjörwell och Alma följde med ögonen hans ståtliga gestalt, tilldess den försvann mellan träden, och köpmannen yttrade: — En i ala afseenden märkvärdig man, denne Figueras; en lefvande gåta! Och likväl hyser jag det oinskränktaste förtroende till honom. (Forts.)