betydande rol, för Preussen mera likartighet och makt i norden, för Österrike upprätthållandet af dess höga ställning i Tyskland. Vi skulle dessutom hafva velat, att Österike emot en billig ersättning måtte afträdt Venetien till Italien; ty om Österrike i förening med Preussen och utan hänsyn till 1552 års fördrag fört krig emot Danmark i tyska nationalitetens namn, så synes det mig rättvist, att det i Italien måste erkänna samma princip, derigenom att det fullständiggjorde halföns oafhängighet. Dessa äro de idter, som vi för betryggandet af Europas lugn skulle hafva försökt att göra gällande. Nu är att befara, att endast vapnen komma att afgöra deröfver. Hvilken hållning anstår Frankrike gentemot dessa eventualiteter? Skola vi betyga vårt missnöje, emedan Tyskland finner, att 1815 års fördrag ej förmå tillfredsställa dess internationella sträfvanden och upprätthålla lugnet i dess inre? kriget, som står i begrepp att utbryta, hafva vi blott 2:ne intressen: bevarandet af jemnvigten i Europa och upprätthållandet af det verk vi i Italien hulpit till att uppföra. Men är icke Frankrikes moraliska kraft tillräcklig att häfda detta dubbla intresse? skall det ej blifva nödvändigt att draga svärdet för att gifva gehör åt ordet? Jag tror det icke. Om trots våra bemödanden fredsförhoppningarne icke förverkligas, så äro vi icke desto mindre genom de i striden invecklade hofvens förklaringar försäkrade om, att, huru kriget än resulterar, ingen af de frågor, som intressera Frankrike, kommer att lösas utan Frankrikes bifall. Förblifve vi alltså i en uppmärksam neutralitet och starke genom vår oegennytta, lifvade af den uppriktiga önskan, att Europas folk må förgäta sina stridigheter och förena sig för det enda målet: civilisationen, friheten och framåtskridandet! Förlitande oss på vår rätt, må vi förblifva lugna i vår styrka! Jag beder, att Gud må taga eder, hr minister, i sitt nådiga beskydd. Napoleon. Det är således till kejsar Napoleon, som icke deltagit i kriget utan iakttagit ,,en opartiskt neutral hållning., till hvilken Osterrike afträdt Italiens nyckel Venetien. Denna företeelse är icke blott ganska egendomlig och enstaka stående vid första påseendet; den är äfven egnad att ingifva vissa farhågor. Men då man betänker, att konungariket Italien aldrig varit af Österrike erkändt som existerande, att det officiella Wienerspråket känner endast piemontesare, men inga ,italienare, och att vid föregående tillfällen transaktioner mellan Österrike och Italien skett med Frankrike såsom mellanhand, är denna omständighet egentligen väl endast att betrakta såsom en formsak, hvars väsentliga och enda innehåll är, att Österrike till Italien afträdt Venetien. Denna uppfattning rättfärdigas af kejsar Napoleons bref af d. 11 Juni, och man bör för Italiens och äfven Frankrikes skull kunna hoppas, att sedan det napoleonska programmet , Italien fritt till Adria nu på så oväntade vägar blifvit förverkligadt och Venetien, framför hvars fästningsfyrkant fransmännen afbröto sitt segertåg år 1859, nu formaliter eges af kejsar Napoleon, utan att han derför behöft uppoffra en enda soldat, han ej skall tillintetgöra den tacksamhet, i hvilken Italien och de europeiska folken skola stanna till honom, genom att affordra Italien en ny kompensation — till ex. ön Sardinien — såsom vederlag för Venetiens öfverlemnande. En kompensation — det kan man antaga — skall dock Frankrike fordra, helst om Preussen, i enlighet med kejsar Napoleons program, erhåller den afrundning i Nordtyskland, hvarpå dess stora framgångar på slagfältet nu gifva det ökadt anspråk. Men sannolikt är, att denna kompensation skall sökas icke vid Medelhafvet, utan vid Rhen. Då Österrike afträdt Venetien, så har det utan tvifvel skett i beräkning att friköpa sig från landförluster på andra håll, och det är då föga sannolikt, att Preussen kommer att arronderas på Österrikes medelbara bekostnad. Slesvig-Holstein, med undantag af Nordslesvig, hvars återlemnande till Danmark städse ingått i Napoleons politik, blir det första och närmast till hands liggande föremålet för en preussisk annexion, men fråga är, om icke äfven några af de nordtyska stater, som Preussen nu ockuperar, komma att försvinna ur listan på suveräna magter. Om så skedde, kunde Europa och Tyskland dertill endast lyckönska sig. . Den af Frankrike, i förening med England och Ryssland, före krigets utbrott föreslagna kongressen strandade på Österrikes ,, vilkor, bland hvilka ingick, att ordet Venetien icke ens fick stå på diskussionsprogrammet. Den betänkligheten är nu grundligt undanröjd, och om förslaget till en kongress, med kejsar Napoleons bref af den 11 Juni som basis, nu framställes, torde det icke längre stöta på svårigheter, Staden och Länet. Angf. Särö. Uti notisen i II. T:s gårdagsnummer rörande extra bolagsstämman med lottegarne i detta fartyg, upp